Istället är det oppositionspartier som föreslår räddningsaktioner för landets
ekonomi.
Vänsterpartiet – vars åtgärdsförslag kom igår – vill möta lågkonjunkturen med
miljardrullning till den offentliga sektorn, mestadels finansierat genom
ökad statlig upplåning.
Också socialdemokraterna, som kompletterat sitt två veckor gamla förslag,
efterlyser mer pengar till kommunerna. Partiets ekonomiskpolitiske talesman
Thomas Östros fortsätter, som ett eko av sig själv, att anklaga regeringen
för att vara handlingsförlamad. ”Häpnadsväckande passiv”, kallade han den
förda politiken under gårdagens frågestund i riksdagen.
Finansminister Anders Borg (m) konstaterade å sin sida att en lång, kall och
mörk vinter väntar. Det kan straffa sig att ösa på stimulanspolitiskt
bränsle, utan en bättre bild av vad förråden måste räcka till.
Borg har genomgående argumenterat på det viset inför kraven på aktivare
finanspolitik. Men i takt med att allt fler länder vidtar stimulansåtgärder
ökar pressen på Rosenbad. Det börjar bli svårförsvarligt för regeringen att
endast hjälpa finansmarknaden.
Men å andra sidan:
Vänsterpartiet vill låta Riksgälden agera kreditinstitut för kommuner som
nekats banklån. Socialdemokraterna anser att staten skall ge riskkapital
till företag som har svårt att få lån och att banker bör låta varslade
låntagare slippa amorteringarna en tid.
Sympatiska förslag på papperet – mer tveksamma i praktiken.
Budgetdisciplin är väsentligt även i kristider. Och hur lämpligt är det att
skattepengar går till högriskutlåning som bankerna skyr? Frågan är också om
kreditgivare, så här i finanskristider, verkligen bör manas att avstå pengar.
Regeringen fortsätter att tala om långsiktiga mål för statsfinanser och
sysselsättning. Det låter, trots allt, mer betryggande än alternativen.
Tobias Lindberg