Bristsituation

I onsdagens Svenska Dagbladet, SvD, vände sig ett halvdussin ekonomer mot den spridda uppfattningen att regeringens politik ligger i linje med forskningen.

”Det finns mängder av nationalekonomisk forskning som ger stöd åt en annan politisk inriktning”, påpekade de.

Bristen på samsyn inom ämnet blev särskilt tydlig för dem som också läste gårdagens DN Debatt. Där skrev ekonomiprofessor Lars Calmfors – tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet – att regeringen bör skrinlägga planerna på ett femte jobbskatteavdrag.

Debattskribenterna i SvD var också skeptiska till reformen, men det fanns anmärkningsvärda skillnader mellan artiklarna.

I SvD sades att det första jobbskatteavdraget ”antagligen” hade haft god inverkan på sysselsättningen, men att effekten enligt utvärderingar ”varit starkt avtagande” för de senare avdragen. ”Det femte jobbskatteavdraget kommer förmodligen att ha en marginell påverkan på arbetsutbudet”, hette det.

Calmfors framhöll å sin sida att ekonomisk teori ger starkt stöd för att jobbskatteavdrag ökar sysselsättningen på sikt: ”Det finns därför nu inga välgrundade skäl att tro att ett femte jobbskatteavdrag skulle vara mindre effektivt för att öka sysselsättningen än tidigare avdrag.”

Att Calmfors – vars utspel tveklöst var det tyngre av de två – ändå ser skäl att vänta med ytterligare jobbskatteavdrag beror bland annat på följderna för de offentliga finanserna.

Reformen är dyr och krymper väsentligt utrymmet för andra satsningar. På den punkten går uppfattningarna knappast isär.

Regeringen måste fundera ordentligt på värdet av ett femte jobbskatteavdrag. Inte för att det saknar stöd i den ekonomiska teorin, utan för att det saknar stöd i den praktiska politiken.

Oppositionen hotar att fälla höstbudgeten på grund av jobbskatteavdraget. Då väntar regeringskris.

Socialdemokraternas ledar Håkan Juholts nej kan låta kategoriskt, men troligen finns utrymme för förhandling. Det kan bli ett ja i utbyte mot att några S-märkta satsningar förverkligas. Ett eventuellt miljöpartistiskt fotbyte lär inte heller bli gratis.

Med kompromisser följer risken att större reform­utrymme tas i anspråk än vad den samhällsekonomiska hänsynen egentligen kräver.

En tänkbar lösning är förstås att de borgerliga väntar med reformen. Det vore en kostsam prestigeförlust för regeringen, men kanske det billigaste alternativet för Sverige.