Kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu (S), gav i söndagens
Svenska Dagbladet en oroande bild av polisens förutsättningar att möta det
grova våldet.
”Jag får en känsla av att när regeringen säger att nu finns inte mer pengar så
vågar inte cheferna här säga att de behöver mer resurser.”
Kontrasten är tydlig mot Svensons ord:
”Det finns inga ekonomiska begränsningar för att stötta Skåne”, sade han vid
en pressträff i Malmö.
Brottsutredningarna har redan förstärkts med ett 30-tal utredare från
riksnivå. Dessutom väntas förstärkning till det lokala polisprojektet Fokus
Malmö – en kraftsamling mot grovt våld och våld i offentlig miljö. Under ett
års tid sätts det in ytterligare 30–40 patrullerande poliser. Långsiktigt
utökas också antalet poliser i Skåne. Rekrytering till Malmö kommer att
inledas redan i år.
Visst låter det bra och än bättre är hur satsningarna motiveras:
Malmö är en del av en storstadsregion som är större än Stockholm, men har inte
de fördelar som en huvudstadspolis har, resonerar Svenson. Han pekar också
på närheten till landsgränsen och Kastrup, som gör det än mindre förvånande
att många kriminella rör sig i staden.
Självklarheter?
Ja, egentligen. Men likväl faktorer som har försummats vid tidigare beslut om
fördelningen av polisresurser i landet. Tisdagen går till historien som
dagen då det bekräftades att det expansiva Malmö har växt också i den högsta
polisledningens ögon.
Fast säkert har Svenson rätt i att dödsskjutningarna i staden inte bör ses som
en följd av bristande polisresurser. Problemen går betydligt djupare än så
och att stoppa de kriminella gängens framfart är inte en sak enbart för
polisen. Det krävs samverkan mellan samhällets olika delar för att komma åt
den organiserade brottsligheten.
Sådant samarbete pågår redan inom Fokus Malmö. Polisen tar hjälp av andra
myndigheter, till exempel Kronofogden, för att försvåra livet som
yrkeskriminell. Till målen hör också att få grovt kriminella att byta
livsstil. Men att underlätta sådana val är inte främst en uppgift för
polisen, framhåller Svenson. Han pekar också på vikten av god
fritidssysselsättning för unga för att hindra nyrekrytering till den
brottsliga miljön.
Det sistnämnda får extra tyngd av Ekots nyhet igår: Skolinspektionen anser att
kvaliteten på Malmös fritidshem måste höjas, bland annat med hänvisning till
risken att sysslolösa yngre tonåringar lockas till kriminella gäng.
”Vi har ju följt Malmö kommuns egen debatt att man är bekymrad över att
brottsligheten sjunker långt ner i åldrarna”, säger Skolinspektionens
Cecilia Röstenius.
Men Reepalus fokus tycks ligga på andra frågor. Inte minst kräver han krafttag
från regeringen.
”Gör något åt vapenlagstiftningen”, uppmanar han justitieminister Beatrice Ask
(M).
Även Bengt Svenson vill gärna se förändringar på den punkten.
Förklarligt nog.
Domar i Malmö antyder att det idag kan ge straffrabatt om ett illegalt vapen
varit till skydd i en grovt kriminell miljö. Hårdare straff för olaga
vapeninnehav skulle dessutom ge polisen möjlighet att använda ytterligare
tvångsmedel.
Justitiedepartementet skriver dock redan på ett nytt lagförslag, som öppnar
för hänsyn till om ett vapen kan användas vid brott eller är särskilt
farligt.
Det skadar förstås inte om arbetet med förslaget skyndas på. Reepalu förtjänar
en eloge för att han höjer rösten för Malmö – även om han lyckligtvis tycks
ha fel om polisens resurser.
Men var har kommunens eget arbete brustit?
Ingenstans, tycks Reepalu anse.
På frågan om vad han kunnat göra bättre under sina sjutton år vid makten i
Malmö svarar han i SvD:
”Om jag hade kunnat göra något bättre så hade jag gjort det.”
Och får det därmed att låta som om kommunledningen gjort precis allt som varit
möjligt att göra.
Den hållningen är inte vidare klädsam för den högste ansvarige politikern i en
stad med Malmös problem.