”Det finns inget skyddsnät som är tillräckligt starkt och klarar ett land så
stort som Italien”, konstaterade SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist i en
TT-intervju igår.
Samtidigt går det knappast att låta Italien falla fritt med tanke på vad
landet skulle dra med sig i fallet: den europeiska ekonomin, stabiliteten i
banksektorn, möjligen hela europrojektet.
Den europeiska räddningsfonden EFSF har i sin nuvarande form inte resurser nog
att bistå italienarna. Och oklarheten kvarstår kring finansieringen av den
massiva utökning av fonden som planeras.
Visst är det tänkbart att eurozonen får kapitaltillskott från internationella
och offentliga investerare. Men alltfler pekar snarare i riktning mot
Europeiska centralbanken, ECB, som redan gjort mindre stödköp av
obligationer.
Ett verkligt massivt stödköp av italienska statspapper – uppemot 500 miljarder
euro – skulle kunna rädda Italien.
Är det då ett steg som ECB bör ta?
Det vore mot nuvarande regler och tveklöst i strid med europrojektets
grundprincip om att varje land ska ta ansvar för sin egen ekonomi. Men går
det verkligen att hålla fast vid den principen när ett eurolands problem kan
slå så hårt mot de övriga?
Kanske inte ändå.
EU tycks stå vid ett vägskäl.
Tysklands förbundskansler Angela Merkel är stark motståndare till tanken på
att ECB ska ta större ansvar för att rädda enskilda länder. Hennes parti CDU
sägs diskutera förslag om hur euroländer ska kunna lämna valutaunionen.
Enligt envisa rykten sneglar hon – tillsammans med Frankrikes president
Nicolas Sarkozy – rent av i riktning mot ett delat EU där ett mindre antal
euroländer utgör den styrande kärnan.
En sådan utveckling måste undvikas, menar Storbritanniens vice premiärminister
Nick Clegg.
Sveriges regering kan gott poängtera detsamma.
Som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso påpekar vore det
allvarligt för Europa om den långa trenden mot närmare samarbete mellan
länderna skulle övergå i splittring. Istället borde alla EU-länder införa
euron, anser han:
”Att vara en del av eurozonen, eller att sträva mot det, borde vara det som
definierar EU.”
Inte minst som svensk kan det vara lätt att avfärda de orden. Det ligger nu
nära till hands att känna lättnad över att vi inte deltar i eurosamarbetet.
Men känslan är lite bedräglig. Sveriges öppna, exportberoende ekonomi
påverkas i hög grad av de ekonomiska beslut som fattas av euroländerna.
Påverka besluten kan Sverige däremot inte. I det längre perspektivet är det
alls ingen idealisk situation.