När regeringens jullunch går mot sitt slut
och ingen orkar nåt mera
är det hög tid för Reinfeldt att tänka ut
vad det är han bör summera
i sitt årliga tal till statsråd på rad
vid ömse sidor av bordet.
Helt svårt är det inte att gissa åt vad
han väljer att ägna ordet.
För det blev ju alls ingen skattereform
blott billigare på krogen.
Fast besvikelsen är nog inte enorm,
väljarkåren verkar trogen.
Värre är då den skandal som briserat
kring brister i äldrevården.
Det kunde blivit rejält komplicerat
med rödgröna riksdagshorden
om det inte varit för att stora S
haft annat att ägna sig åt.
Som en viss mustaschprydd mans nya faiblesse
för att säga: ”Förlåt, förlåt”.
Han som sagt sig sakna struktur i sitt sätt,
vara yvig som sin mustasch,
demonstrerade klart att han hade rätt
genom kraven på riksdagsgage.
Ja, hans hyresbidrag var hyresbedrag
och kvinnan han kallat kulbo
hade varit hans sambo ett längre slag –
själv framstod han allt som fulbo.
Men när många ansåg att han skulle gå
till följd av sina bravader
så svarade han bara, sorglös som få:
”Jag avstår från promenader.”
Nu fäller de borgerliga knappast en tår
för bristen på majoritet.
Var socialdemokrater numera står
är det ändå ingen som vet.
Desto enklare för regeringen då
att medge vad som blivit fel.
Som att framtidsförslagen varit för få
och Reinfeldt själv lite för stel.
Men det lär bli politiskt känsligt ändå,
utan tunga siffror till stöd,
när han nödgas att sluta sitt tal som så,
i ansiktet tomtelikt röd:
”Jag vet inte hur jag ska säga det här.
Det blir inga klappar i år.
Vi var tvungna att spara in. Jo, jag svär,
eurokrisen antas bli svår.
Jag är ledsen, som ni nog redan förstått.
Ni får tänka på vad vi har.
För en verklig julklapp har vi redan fått –
Håkan Juholt sitter ju kvar.”