Fast hon kan knappast gråta över sina insatser på posten. Trots att
grundförutsättningarna – som hon drog sig till minnes i talarstolen – inte
var ideala har hon gjort stor skillnad.
”För tio år sedan var vi uträknade. Man tittade på mig och sade: ’Vad kan den
där Maud Olofsson uträtta? Det är väl ett säkert kort ut ur riksdagen?’”
Men hon höll sitt parti kvar i kammaren och tog det med tiden ända till
regeringen. En drivande roll i det borgerliga alliansbygget hör till hennes
viktigaste politiska gärningar.
Som näringsminister har hon vurmat för entreprenörskap – om än med långt fler
utspel än konkreta förslag. I dessa dagar ligger det också nära till hands
att minnas hennes ståndaktighet när det skreks som högst om att regeringen
borde rädda Saab Automobile. Olofsson framhöll, på goda grunder, att staten
inte ska driva bilfabriker.
Så är den utdragna tragedin i Trollhättan nu trots allt inget som äventyrar
offentliga medel.
Störst skillnad har Olofsson ändå gjort inom sitt parti. Inte minst genom att
få C att överge det gamla kravet på kärnkraftsavveckling. Hon tackade i
talet sina partivänner för modet bakom energiuppgörelsen – ett litet steg
för svensk energipolitik, ett gigantiskt språng för Centerpartiet.
Lägg därtill att Olofsson fört sitt gamla bonde- och glesbygdsparti en god bit
i sökandet efter en ideologi.
”Jag tror att vi måste bli tydligare med vår gröna, liberala profil”, sade hon
med adress till efterträdaren Annie Lööf, som väljs idag.
Det är nog ett gott råd, för särskilt tydligt har Olofsson inte fått C att
bli. Möjligen är det en förklaring till det sviktande väljarstödet. Liksom
för tio år sedan svajar partiet nu kring fyraprocentsspärren i
opinionsmätningarna.
Ändå ska Lööfs utgångsläge som partiledare inte förväxlas med det som Olofsson
en gång hade.
Opinionsstödet är kanske detsamma. Men inte politiken. Partiet är maudifierat.