I protest mot det låga mjölkpriset har belgiska bönder spritt mjölken på
åkrarna istället för att sälja den. De menar att deras inkomster sjunkit så
kraftigt att de inte kan försörja sig. Nu kräver de tillsammans med
europeiska kollegor att EU skall lösa problemet – tyvärr med samma medel som
orsakat situationen.
Efter hårda påtryckningar från främst Frankrike och Tyskland ledde Sverige,
som EU-ordförandeland, på måndagen ett extrainsatt ministermöte i Bryssel.
Deltagarna möttes av hetsiga demonstrationer. Enda punkten på agendan var
villkoren för EU:s mjölkbönder. Läget sågs som så allvarligt att frågan inte
kunde vänta till ordinarie möte om ett par veckor.
Ett tjugotal EU-länder kräver ökat stöd till mjölkbönderna. De har talat om
allt ifrån ytterligare stödköp och större exportbidrag till stopp för den
beslutade utfasningen av mjölkkvoterna till 2015.
Det vore illa vilket som.
Därför var jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) rätt man på rätt plats igår.
Han var solklar med att marknadsanpassningen av jordbruket måste fortsätta.
Att riva upp beslutet om utfasning av mjölkkvoter vill han inte höra talas
om. Och han påminde om hur det slår mot fattiga länder om EU höjer sina
exportbidrag.
Nu bör Sveriges inflytande i EU förstås inte överdrivas. Beslut fattar
jordbruksministrarna först vid sitt ordinarie möte. Men det lutar åt ökade
stödköp av mjölk och smör.
Unionens jordbrukspolitik, CAP, växte fram i Europa bara ett drygt decennium
efter andra världskrigets fasor. Tanken var att säkra tillgången till
livsmedel och ge bönder hygglig levnadsstandard. Villkoren har förändrats
väsentligt sedan dess, till skillnad från CAP.
Hela 45 procent av EU:s totala budget går i år till jordbruksstöd och
landsbygdsutveckling. I svenska kronor rör det sig om 575 miljarder.
Vad ger då dessa pengar?
Bland annat snedvridna förhållanden på Europa- och världsmarknaden, samt en
dubbel nota till EU-ländernas medborgare.
När unionen till exempel stödköper mejerivaror i syfte att hålla priserna uppe
skapas politiskt driven överproduktion. Redan har berg av stödköpt smör och
skummjölkspulver byggts upp. Medborgarna får betala dels genom de
skattemedel som går till CAP, dels genom högre priser i livsmedelsbutikerna.
Än värre är de exportsubventioner som gör europeiska jordbruksprodukter
billiga på världsmarknaden. Följden blir att bönder i tredje världen
förlorar sin enda konkurrensfördel – lägre produktionskostnader – och får
svårt att sälja sina varor.
Bönder må skylla utfasningen av mjölkkvoterna, som gjort att dessa tillfälligt
höjts, för att ligga bakom de sjunkande mjölkpriserna. Vad den europeiska
jordbrukssektorn behöver är mer marknadsanpassning, inte mindre. Bara så kan
tillgång och efterfrågan komma i bättre balans.
Visst känns det olustigt när bönder låter miljontals prima liter flyta över
ängarna. Men är alternativet fortsatta stödköp, kvoter och subventioner
finns inga skäl att gråta över all spilld mjölk.