Enligt Wall Street Journal börjar europeiska centralbanker så smått att
intressera sig för den frågan. Åtminstone i Irland undersöks tillgången till
sedelpressar om sådana skulle behövas framöver. Det vill säga om det
krisdrabbade landet tvingas överge euron och återgå till en nationell valuta.
Samtidigt sägs centralbankerna i länder som inte har infört euron, men knutit
sin växelkurs till den, diskutera alternativa referensvalutor.
Detta innebär inte att centralbanksledningarna tror att eurosamarbetet kommer
att rämna, men bekräftar att det inte längre helt kan uteslutas.
Om den saken är de flesta nu överens och det pågående EU-toppmötet i Bryssel
är en ödesstund för euron. Som väl är talar det mesta fortfarande för att
valutasamarbetet går att rädda.
Bland svenska euroskeptiker märks likväl en allt högljuddare
vad-var-det-vi-sa-falang som öppet visar skadeglädje över kraschen de tar
för given – på bloggar, i kommentarfält, i undertecknads mejlbox ...
Men säg den glädje som varar. Ett sammanbrott för valutaunionen kan leda till
en utveckling som sänker humöret också på de mest inbitna euromotståndare.
”Det kommer att få stort genomslag i hela Europa, vad vi får betala i huslån,
på vår konsumtion, på jobb och välfärd”, påpekade statsminister Fredrik
Reinfeldt (M) häromdagen.
Igår kom nya konjunkturprognoser som, i likhet med flera tidigare, spår
betydligt lägre tillväxt och högre arbetslöshet nästa år. Och då utgår de
ekonomiska bedömarna ändå från att euron klarar krisen.
Även personer som i grunden ogillar valutasamarbetet har starka skäl att
hoppas att det håller.