Så här års går det med fördel att ta promenadstigen dit, från bokskogens
närmaste glänta, över ängar med hästar och kor. Väl framme i museiträdgården
är det lockande att slå sig ner vid ett av de gamla borden med ett kakfat
och en kaffetår. Kaféets kassa och butik är ett litet museum i sig:
glasburkar, emaljerade skyltar, karameller i strut ...
Sedan lockar kanske en sväng till djuren eller doftande grönt i örtagården. En
solig dag kan idyllen bli så total att det är lätt att glömma hur hårt och
utsatt livet där i längan en gång var. Så låt gärna besöket handla om mer än
kaffe och kaniner. Muséet har en angelägen historia att berätta om en
verklighet som kan kännas mer avlägsen vår tid än den är.
Statare var jordbruksarbetare, vanligtvis gifta, som fick naturalön istället
för kontantbetalning. Systemet med sådana anställningar slog igenom på bred
front i början av 1800-talet.
Vanligast var statarna på större gårdar i södra Sverige och som regel
anställdes de på ettårskontrakt. Under sista veckan i oktober, slankveckan,
kunde de dra vidare och söka anställning på någon annan gård. Många
statarfamiljer flyttade ofta, men möjligheten fanns i praktiken inte för
alla. Den som, i brist på kontantinkomster, hade skuld i gårdens butik kunde
till exempel inte byta arbetsgivare.
Husbonden hade ännu ett par decennier in på 1900-talet rätt att slå eller
vräka statare som ansågs ha uppträtt olämpligt. Det som verkligen gjort
statarsystemet ökänt var dock de undermåliga bostäderna och statarhustrurnas
mjölkningsplikt.
I novellsamlingen Statarna skildrar Ivar Lo-Johansson situationen så här:
”Många, de allra flesta, kunde aldrig nå så långt, att de kunde ta något torp,
därför att de till det enklaste torp behövde ha en häst, ett par kor, några
tunnor utsäde och en smula redskap. Sådana fortsatte med att vara statare i
generationer. Till detta behövde de bara en kvinna vid sidan. Utan en
hustru, som kunde mjölka vid herrgården, fick de ingen plats.”
Det var också Lo-Johansson som myntade begreppet ”den vita piskan” för hur
statarhustrurna invalidiserades under sitt slit på mjölkpallarna. Hans och
andra arbetarförfattares verk fick under början av förra seklet kritiken mot
statarsystemet att växa i styrka. Än mer avgörande i sammanhanget var
arbetarrörelsens genombrott.
Att statare, med bostad som löneförmån, kunde bli vräkta vid konflikter med
arbetsgivaren sågs som oacceptabelt från fackligt håll. Kontantlöner gav
helt andra förutsättningar att kräva bättre anställningsvillkor.
Sista resterna av statarsystemet avskaffades genom en uppgörelse mellan
Svenska lantarbetsgivareföreningarna och Svenska lantarbetareförbundet 1944.
Så avslutades ett mörkt kapitel i den svenska arbetsmarknadshistorien.
Dagens fackförbund må ibland ha väl höga lönekrav och Socialdemokraternas
identitetskris må för tillfället verka djup. Ändå är det, med vetskap om
förra seklets historia, omöjligt att inte känna stor tacksamhet för vad
arbetarrörelsen gjort för levnadsvillkoren i Sverige.
Jämte en allmän trevnadskänsla följer den tanken ofta med hem efter ett besök
på Statarmuseet i Torup.