Merkel visar mod

Tobias Lindberg.

Beslutskraften brister. Medan eurokrisen fördjupas slungas den anklagelsen allt oftare mot europeiska politiker.

I regel finns grund för kritiken, men den vanligaste måltavlan – Tysklands förbundskansler Angela Merkel – hamnar snarare i skottlinjen av ett annat skäl:

Med sin starka ekonomi och maktposition i Europa har Tyskland svåröverskattad betydelse för möjligheterna att rädda valutaunionen.

Detta märktes inte minst på europeiska börser i måndags. Kursrasen berodde delvis på helgens nederlag för Merkels kristdemokratiska parti CDU i delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern. Fjolårets goda tillväxt och den lägsta arbetslösheten på decennier räckte inte för att blidka väljarna.

Missnöjet med Merkels hantering av eurokrisen gror i de folkliga leden. Men knappast för att tyskar i allmänhet anser att hon gjort för lite. En allt hetare fråga i den inhemska debatten är om den europeiska räddningsfonden alls kommer att fungera.

Det fortsatta räddningsarbetet lär hur som helst inte bli enkelt.

Idag meddelar den tyska författningsdomstolen om det är lagenligt att Tyskland deltar i stödpaketet till Grekland. Utslaget väntas visserligen inte stoppa själva paketet, men kan öka parlamentets inflytande i liknande frågor. Det skulle försvåra läget ytterligare för Merkels regering. Men hon lär inte backa inför prövningarna.

Kommande omröstning i förbundsdagen om den utvidgade europeiska räddningsfonden har Merkel närmast gjort till en förtroendeomröstning om regeringen. Trots o­enighet inom regeringsmajoriteten slår hon tydligt fast att förändringarna måste röstas igenom utan oppositionens hjälp.

Inte beslutsamt nog?

Som Financial Times utrikeskommentator Gideon Rachman uttrycker saken:

”De som efterlyser ännu djärvare tyskt agerande, oavsett de juridiska och politiska svårigheterna, verkar ha liten respekt för landets demokrati.”

Merkel tar betydande politisk risk för att rädda valutaunionen. Men hur är det med beslutskraften där den verkligen behövs?

Grekland lever inte upp till de åtaganden som krävs för ytterligare nödlån. Och i Italien, som är beroende av stödköp av statspapper, sviktar viljan till besparingar.

Tydligare kan det inte bli att det ännu saknas en hållbar lösning på valutaunionens problem.

Visst krävs djärvare, mer handlingskraftig politik. Men det är inte hos Merkel modet brister.

Författare: Tobias Lindberg
Publicerad 6 september 2011 20.07
Uppdaterad 7 september 2011 00.05

Tobias Lindberg
Ledarbloggen
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu