När Skop nyligen intervjuade tusen svenskar mellan 18 och 84 år om när de tror
att det har varit bäst att bo i Sverige – från 1940-talet till idag – var
den vanligaste åsikten ”på 1960- och 1970-talet”.
Hela 41 procent av de tillfrågade svarade så. Bland dem över 55 år var det en
klar majoritet.
Möjligen tenderar folk att idealisera sin ungdomstid, men hur kommer det sig
då att inte ens hälften av dagens unga tror att det är bäst i Sverige just
nu? En dryg fjärdedel i åldrarna 18–34 svarade också 60- och 70-talet –
knappast enbart på grund av erans mytomspunna ungdomskultur.
Även om svenskarna blivit friskare och rikare för varje decennium är
hållningen att ”vi lever i den bästa av världar” förstås inte mer hållbar
idag än då Voltaire gav den åt sin romanfigur Pangloss. Naturligtvis var
något bättre förr – att hävda annat vore arrogant och historielöst.
Några exempel:
Ekonomin. På 60- och tidiga 70-talet ökade Sveriges bnp och reallöner i en
hög, jämn takt som verkar ouppnåelig idag.
De gyllene åren började egentligen redan på 50-talet. När efterkrigsårens
osäkerhet ebbat ut följde ett kvartssekel med ständigt stark tillväxt.
Exportindustrin gick på högvarv. bnp växte med nära 4 procent per år och
löntagarna fördubblade sina nettoinkomster under perioden.
Både privat och offentlig konsumtion ökade raskt och därmed också
medelsvenskens levnadsstandard. Bostäderna blev rymligare och bättre
utrustade, massbilismen och charterresorna tog fart ...
Arbetsmarknaden. Med de goda tiderna följde en efterfrågan på arbetskraft som
gav nära nog full sysselsättning i Sverige. Arbetsgivarna sökte till och med
arbetskraft utomlands för att täcka behoven, vilket gav en nettoinvandring
kring 15 000 personer per år.
En stor del av landsbygdsbefolkningen övergav småjordbruken och flyttade till
städerna för att jobba i industrin. Enbart under 60-talet minskade antalet
gårdar med 100 000.
Ambitionsnivån. Om något kännetecknade politiken under 60- och 70-talet, så
var det viljan att förändra.
Ibland blev det fel.
Önskan att lägga till rätta gick tidvis överstyr då det gällde alltifrån
konjunktursvängningar till enskilda människors liv. Och med dagens ögon ses
höghusområdena från miljonprogrammet – hundratusen nya bostäder om året
under tio år – sällan som särskilt god stadsplanering.
Det var, kan tänkas, särskilt lätt för politikerna att bli övermodiga i en tid
då pengarna strömmade in och människan tog sina första steg på månen. Till
deras försvar bör också sägas att mycket faktiskt blev rätt. Skyddet för
ekonomiskt och socialt utsatta grupper var i fokus under 1960-talet och
grunderna för dagens trygghetssystem tog form. I början av 1970-talet kom så
reformer som deltidspension, utbyggd sjukförsäkring och föräldraledighet.
Det förvånar inte alls att de som i yngre år upplevt dessa snabba
förbättringar av levnadsvillkoren i Sverige minns det som en särskilt god
tid. Men ekonomiskt har de allra flesta det ännu bättre idag. Varför tror då
mer än var fjärde yngre svensk att det var bättre på 60- och 70-talet?
Tja, i tider av skuldkris och finansoro lockar kanske drömmar om år då
västvärldens tillväxtkraft verkade närmast oändlig. Och säg den unga,
arbetssökande som inte känner avund inför 40-talisters berättelser om hur
enkelt de fick sina första jobb. Eller den unga, bostadssökande som inte får
något visst i blicken vid tanken på politiska krafttag för fler billiga
hyresbostäder.
Några nya miljonprogram är inte önskvärda, men nog borde det gå att göra mer
åt bostadsbristen i storstadsområdena. För att inte tala om behovet av
åtgärder mot ungdomsarbetslösheten – 22,9 procent under andra kvartalet i år.
Enligt Skop tror bara två av fem svenskar att Sverige blir bättre att bo och
leva i om landet fortsätter att utvecklas på samma sätt som nu. De
stämningarna borde bekymra de borgerliga i Rosenbad.
Regeringen bör dra lärdom av folkets syn på tiden då det politiska ledordet
var förändring. Motsvarigheten idag tycks ofta vara förvaltning. Det bidrar
inte till känslan av att vår bästa tid är nu.