Då bjuds förstås ett tillfälle att diskutera upphovsrätten, men för mindre
debattlystna finns ett väl så gott alternativ. Komplettera gåvan med ännu
ett hårt paket: Göran Häggs nya bok Varför dog Bellman? – Om upphovsrättens
historia (Föreningen svenska läromedel).
Stilsäkert, i vanlig ordning, ger Hägg en tillbakablick på villkoren för
musiker, författare och konstnärer under gångna sekler. Även kända
kulturpersonligheter hade länge svårt att få betalt för sina verk. Carl
Michael Bellman (1740–95) var, som Hägg skriver, kanske sin tids mest kände
svensk utanför kungahuset. Hans visor var mäkta populära och spreds över
landet i avskrift och skillingtryck – utan att Bellman fick ersättning.
Parallellen till vår tids fildelning är inte alldeles avlägsen.
Bellman dog fattig och utarbetad. Dödsboet gjorde konkurs. Med en
upphovsrätt värd namnet hade hans öde blivit annorlunda.
När upphovsskyddet väl växte fram var det som ”en del av den naturrätt som
inbegrep möjligheten att fullt ut förfoga över frukterna av sitt eget
arbete”, påpekar Hägg.
Har den principen blivit omodern?
TV-, film-, musik-, bok- och dataspelsbranschen i Sverige kom nyligen med en
rapport om illegala nedladdningar. Med de avsändarna bör siffrorna möjligen
tas med en nypa salt, men det råder ingen tvekan om att de speglar ett
problem.
Piratkopiering beräknas ge berörda företag inkomstbortfall på cirka 6,2
miljarder kronor i år. Musikförsäljningen har nästan halverats på fem år.
Enbart under första halvåret 2007 sjönk försäljningsvärdet av musikalbum med
ungefär 10 procent.
I viss mån har branschen sig själv att skylla. När folk började upptäcka ny
musik på internet snarare än bläddrande bland skivor i butiker var
skivbolagen för senfärdiga. Den lagliga nedladdningen av musik framstår ännu
som ganska outvecklad.
Det duger inte.
Mystiken som omgav de backar med vinylskivor som generationer av
musikälskare lärde sig huka över lär inte komma tillbaka. Även CD-skivan
tycks omodern då den blir en omväg till hårddiskar och mp3-spelare.
Skivbolagen måste finna nya vägar att tillhandahålla musik och ta betalt för
den. För betalt måste de ha. Det långsiktiga alternativet borde knappast
locka musikälskare.
Den romantiserade bilden av fattiga, kulturhungrande fildelares kamp mot
giriga medieföretag stämmer dåligt med verkligheten. I grund och botten
handlar det om att de som investerat pengar, tid och talang har rätt till
avkastning på sina verk. Får de inte det väntar en dyster utveckling.
Skivbolagens största, mest kommersiella artister kan säkert fortsätta dra in
stora summor på turnéer, reklam och T-shirtförsäljning. Amatörerna, som
försörjer sig på annat än sin musik, klarar sig också. Men vad händer med
dem däremellan?
Framstående musiker, författare och konstnärer måste kunna leva på vad de
skapar. Varje betalning för ett konstnärligt verk är därför en liten viktig
kulturgärning.
CD-skivans storhetstid må snart vara över. Men upphovsrätten blir aldrig
omodern.
Tobias Lindberg