Regeringen står inför en tuff utmaning:
Krisen.
Visst är det tydligt för väljarna att internationella faktorer låg bakom den
finansiella oron, vars följder slår mot samhällsekonomin. Men faktum
kvarstår: de borgerliga vann valet 2006 på sysselsättningsfrågan. Då spelar
det stor roll att arbetslösheten nu är nära 10 procent och enligt
Konjunkturinstitutet stiger till 11,5 procent under 2010.
Global konjunkturnedgång eller ej – regeringen kan inte visa att arbetslinjen
har fungerat. Oppositionen har drömläge för att häckla
arbetsmarknadspolitiken.
Fördel rödgröna laget? Kanske inte ändå.
Oppositionen har en egen tuff utmaning:
Tiden.
Det börjar brådska med att få fram ett tydligt alternativ. Sommarens tågturné
skingrade inte dimmorna. Än så länge vet väljarna inte långt mer än att
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill sitta i samma
regering.
Arbetsgrupper är på gång för att nå enighet på olika områden. Och i höst
lägger trion fram en gemensam skuggbudget. Men räcker det för att övertyga
väljarna om att det nu finns stark kompromiss- och samarbetsvilja inom
oppositionen?
Så sent som i oktober i fjol förklarade Socialdemokraternas partiledare Mona
Sahlin och de gröna språkrören Maria Wetterstrand och Peter Eriksson att de
ville regera utan Vänsterpartiet. Efter hård intern kritik nödgades Sahlin
dock backa.
Med andra ord:
Mitt under brinnande finanskris förklarade Sahlin att hon ville ha
vänsterpartiledaren Lars Ohly som statsråd. Samme Ohly som ifrågasätter
fundamenten i svensk finanspolitik: utgiftstak, balanskrav, överskottsmål.
Så har stödet för S också sjunkit i opinionsmätningarna.
Sahlin skall nu ha fått garantier från V för att nämnda tre principer skall
respekteras i en eventuell koalitionsregering. Men till en gemensam
ekonomisk valplattform är det långt. Hur blir det till exempel med
Riksbankens oberoende, som Ohly är emot? Eller med kravet på socialisering
av banker, som han talade om i Almedalen i sommar?
Jämförelser med bildandet av alliansen ligger nära till hands.
De fyra borgerliga partiledarna lanserade sig som en allians hemma hos Maud
Olofsson (C) i Högfors i augusti 2004. Ett år senare, hos Göran Hägglund
(KD) i Bankeryd, var de eniga om vilken ekonomisk politik de ville föra.
Upplagt för genombrott i samarbetet mellan S, V och MP vid ett möte inom kort
hemma hos Ohly på Södermalm?
Knappast. För de rödgröna är inte bara osäkra på vad de vill göra tillsammans,
utan också på vad de vill göra var för sig.
Som Sydsvenskan uppmärksammat i artikelserien Politisk högspänning pågår
falangstrider inom partierna. Då inte minst inom Socialdemokraterna, som
efter valnederlaget 2006 tillsatte ett rådslag. Hela partiets politik ses
över. Förnyare och traditionalister drar åt varsitt håll, vilket väljarna
märker. En undersökning från Synovate härförleden visade att allt fler – 27
procent – anser att Socialdemokraterna ”vacklar hit och dit”.
Var partiet slutligen hamnar beslutas på partikongressen i höst. Frågan är om
det ger S tillräckligt med tid för att dels övertyga väljarna om det nya
programmets förtjänster, dels få Vänsterpartiet och Miljöpartiet att godta
det i stora drag. Som jämförelse kan nämnas att agendan för statsminister
Fredrik Reinfeldts nya moderater var klubbad och klar före Bankerydsmötet.
En kritikstorm mot Lars Ohly rasar inom Vänsterpartiet efter genomklappningen
i EU-parlamentsvalet i juni: en tillbakagång med 7,1 procentenheter till 5,7
procent. Högt uppsatta inom partiet vill se en annan ledare och en mer
pragmatisk politik. Röster höjs för att sluta kräva utträde ur EU.
En sådan omsvängning har redan skett inom Miljöpartiet, som är det
oppositionsparti som kommit längst i sitt förnyelsearbete. Wetterstrand och
Eriksson har styrt närmare den politiska mitten. Det har gjort politiken mer
regeringsfähig, men lär inte underlätta kompromisser med Vänsterpartiet.
Opinionsmässigt blir det en spännande tid fram till tredje söndagen i
september nästa år:
En regering som får svårt att visa att den har levererat.
En opposition som får svårt att visa vad den vill leverera.
Valet kan bli riktigt jämnt.