Bakom viljan att hjälpa finns jämte omsorg om Grekland också en rejäl dos
självbevarelsedrift.
Fortfarande är utgångspunkten att strängt skuldsatta Grekland inte skall
behöva något ekonomiskt stöd. De nya åtstramningar som presenterats den
senaste månaden gör tydligt intryck inom EU.
Eurorådets ordförande Jean-Claude Juncker säger sig vara övertygad om att
åtgärderna är trovärdiga och det är inte bara euroländer som ger beröm. Till
exempel talar finansminister Anders Borg (M), som tidigare varit rejält
skeptisk, nu om ”ett rimligt urval åtgärder” från Aten.
Men faran är inte över.
Redan i april och maj behöver grekiska staten låna kring 20 miljarder euro för
att klara sina skulder. Med näst intill obefintligt förtroende på marknaden
får landet betala skyhöga räntor. Det ekonomiska läget riskerar att gå från
allvarligt till akut, men eurogruppens besked ger lite lindring.
Marknadsaktörer säger redan till Financial Times att löftet borde göra att
Grekland kan hantera situationen.
Eurogruppen har aldrig förr agerat för att hjälpa något medlemsland. Och i ett
uttalande klargörs att det, i den mån det krävs, sker för att ”säkra
stabiliteten i eurozonen som helhet.” Det skall också hållas inom ramarna
för EU:s regler, som hindrar direkt stöd till enskilda medlemsländer i kris.
Grekernas ekonomiska moras har redan skadat förtroendet för euron och en
statsfinansiell genomklappning skulle snabbt bli hela eurozonens – och i
förlängningen EU:s – problem.
Eurons sårbarhet beror i grund och botten på att stabilitetspaktens ramar har
tänjts som gummiband.
Är lösningen kanske en striktare stabilitetspakt eller en europeisk valutafond?
I en inte alltför avlägsen framtid borde ett svar på den frågan vara lika
givet som beskedet om hjälp till Grekland.