Den grekiska interimsregering som ska styra fram till nyvalet i juni tillträdde officiellt igår. Samtidigt haglade välgrundade varningar över Aten om vad ett euroutträde skulle leda till. Christine Lagarde, chef för Internationella valutafonden, IMF, talade om ”extremt dyra” konsekvenser och framhöll – liksom världsbankschefen Robert Zoellick – risken för allvarliga spridningseffekter.
Osäkerheten om grekernas vägval har redan fått räntorna att skjuta i höjden på nytt för Italien och Spanien. Oron växer för att de finansiella brandväggar som EU byggt är för svaga för att isolera en statsekonomisk härdsmälta i Grekland. En sådan tycks rycka allt närmare.
Försöken att bilda regering efter valet häromveckan misslyckades bland annat till följd av vänsterorienterade Syriza. Partiet, som fick 16,8 procent av rösterna, vägrade att ingå i en regering som godtar de budgetåtstramningar som ställts som villkor för det ekonomiska räddningspaketet från trojkan EU, IMF och Europeiska centralbanken, ECB.
Nu ökar Syriza i opinionsmätningarna. Och därmed risken för ett grekiskt euroutträde?
Svaret är inte givet. Nära 80 procent av grekerna vill vara kvar i valutasamarbetet. Det vill även Syriza, men beskedet från trojkan är glasklart: respekteras inte uppgörelsen blir det inga mer pengar.
Inför nyvalet har de grekiska partierna bakom uppgörelsen ett väsentligt pedagogiskt uppdrag. Oavsett hur grekerna röstar är det viktigt att de inte har bilden av att de kan säga ja eller nej till ekonomiska svårigheter. Tragiskt nog kan folket bara välja mellan stora och ännu större umbäranden.
Eurogruppen försäkrar sin orubbliga avsikt att ha kvar Grekland i valutasamarbetet. Men tunga aktörer betonar att räddningspaketets villkor inte är förhandlingsbara. Trojkan har starka skäl att hålla fast vid den linjen, men med tanke på lägets allvar är osvuret ändå bäst. Det otänkbara har, som sagt, blivit tänkbart förut.
Men vad innebär det i förlängningen att börja mjuka upp kraven på budgetsanering och reformpolitik i stödbehövande länder? I värsta fall driver det Europa ännu längre ner i skuldkrisavgrunden än spridningseffekter från en grekisk kollaps.
Eurosamarbetet är inte vid vägs ände, men står absolut vid ett vägskäl. Och valutaunionens dilemma är på sätt och vis snarlikt grekernas: inget av alternativen ser det minsta lockande ut.