Sverige dödar
Tobias Lindberg.
Dokumentären Armadillo, som skildrar danska soldater i Afghanistan, skakade Danmark i fjol. Så till den grad att författaren Carsten Jensen kallade det ”en jordbävning i en nations självförståelse.”I kväll visar SVT1 första delen av dokumentärserien Krig för fred, om svenska soldater i Afghanistan. Den lär inte få Sverige att skälva på liknande vis. Men av en förhandstitt på första avsnittet att döma är den klart sevärd, inte minst som påminnelse om avståndet mellan soldaternas verklighet och de politiska högtidstalen.
Sedan snart tio år deltar Sverige med soldater i International Security Assistance Force, Isaf, som har mandat från FN:s säkerhetsråd. Cirka femhundra svenskar ansvarar för fred och säkerhet i ett område stort som Portugal.
I juli inleds överlämning av säkerhetsansvar till afghanska säkerhetsstyrkor. Nästa år skall de svenska styrkorna få civil ledning och senast vid utgången av 2014 skall de stridande trupperna ha ersatts av stödjande säkerhetsinsatser. Allt enligt en uppgörelse mellan regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
”Allmänna uppfattningen är att den afghanska fredsprocessen går framåt”, heter det i ett tal till soldaterna i början av Krig för fred.
Så brukar det heta. Men stämmer det?
Plutonchefen Erik tycker att säkerhetsläget har blivit sämre på senare år. Och hans bild stöds av statistik från The Afghanistan NGO Safety Office. Antalet väpnade incidenter ökade med 66 procent i fjol jämfört med 2009.
Ändå har Sverige en rimlig Afghanistanpolitik. Det måste finnas ett tydligt mål med den svenska närvaron.
Av råheten bland soldaterna som chockade i Armadillo märks inte mycket i Krig för fred. Men visst växer olusten under en bärande scen:
En ensam talibankrigare skjuter från ett berg, fast kulorna når inte fram. De svenska soldaterna röker, fikar och skjuter lite i väntan på flygunderstöd.
Så kommer bombplanet.
Pang.
”Då tar vi väl lunch då.”
Kallt?
Ja, men kanske en nödvändig kyla när skottlossning och bombanfall hör till vardagen på jobbet. Att det känns i maggropen beror kanske snarare på det som soldaterna anser skapar oförståelse för vad de gör:
Det talas inte högt i Sverige om att svenska trupper har ihjäl folk.
Erik anser inte att han dödar, utan att han ”löser sin uppgift”.
Och visst: i grund och botten har han och hans kollegor uppgifter från svenska folket genom riksdagsbeslut.
Sverige dödar.
Att det sällan nämns gör inte fredsbevarande insatser i syfte att främja mänskliga rättigheter och demokrati mindre värda. Men nog gränsar det till hyckleri när det framstår som om ”goda Sverige” skulle vara höjt över krigs hemska verklighet. Som när Jasplan skickas till Libyen, men inte får lov att skjuta.
