Nyttig Bellmanhistoria

Då bjuds förstås ett tillfälle att diskutera upphovsrätten, men för mindre debattlystna finns ett väl så gott alternativ. Komplettera gåvan med ännu ett hårt paket: Göran Häggs nya bok Varför dog Bellman? – Om upphovsrättens historia (Föreningen svenska läromedel).

Stilsäkert, i vanlig ordning, ger Hägg en tillbakablick på villkoren för musiker, författare och konstnärer under gångna sekler. Även kända kulturpersonligheter hade länge svårt att få betalt för sina verk. Carl Michael Bellman (1740–95) var, som Hägg skriver, kanske sin tids mest kände svensk utanför kungahuset. Hans visor var mäkta populära och spreds över landet i avskrift och skillingtryck – utan att Bellman fick ersättning.

Parallellen till vår tids fildelning är inte alldeles avlägsen.

Bellman dog fattig och utarbetad. Dödsboet gjorde konkurs. Med en upphovsrätt värd namnet hade hans öde blivit annorlunda.

När upphovsskyddet väl växte fram var det som ”en del av den naturrätt som inbegrep möjligheten att fullt ut förfoga över frukterna av sitt eget arbete”, påpekar Hägg.

Har den principen blivit omodern?

TV-, film-, musik-, bok- och dataspelsbranschen i Sverige kom nyligen med en rapport om illegala nedladdningar. Med de avsändarna bör siffrorna möjligen tas med en nypa salt, men det råder ingen tvekan om att de speglar ett problem.

Piratkopiering beräknas ge berörda företag inkomstbortfall på cirka 6,2 miljarder kronor i år. Musikförsäljningen har nästan halverats på fem år. Enbart under första halvåret 2007 sjönk försäljningsvärdet av musikalbum med ungefär 10 procent.

I viss mån har branschen sig själv att skylla. När folk började upptäcka ny musik på internet snarare än bläddrande bland skivor i butiker var skivbolagen för senfärdiga. Den lagliga nedladdningen av musik framstår ännu som ganska outvecklad.

Det duger inte.

Mystiken som omgav de backar med vinylskivor som generationer av musikälskare lärde sig huka över lär inte komma tillbaka. Även CD-skivan tycks omodern då den blir en omväg till hårddiskar och mp3-spelare. Skivbolagen måste finna nya vägar att tillhandahålla musik och ta betalt för den. För betalt måste de ha. Det långsiktiga alternativet borde knappast locka musikälskare.

Den romantiserade bilden av fattiga, kulturhungrande fildelares kamp mot giriga medieföretag stämmer dåligt med verkligheten. I grund och botten handlar det om att de som investerat pengar, tid och talang har rätt till avkastning på sina verk. Får de inte det väntar en dyster utveckling.

Skivbolagens största, mest kommersiella artister kan säkert fortsätta dra in stora summor på turnéer, reklam och T-shirtförsäljning. Amatörerna, som försörjer sig på annat än sin musik, klarar sig också. Men vad händer med dem däremellan?

Framstående musiker, författare och konstnärer måste kunna leva på vad de skapar. Varje betalning för ett konstnärligt verk är därför en liten viktig kulturgärning.

CD-skivans storhetstid må snart vara över. Men upphovsrätten blir aldrig omodern.

Tobias Lindberg