Tanken lär gnaga under vita mössor, studenttider som det är. Inte minst bland dem som funderar på högre studier. Lärosätena är många och utbudet av utbildningar kan framstå som rena djungeln. Det är ett av skälen till att välkomna ett nytt förslag från högskole- och forskningsminister Lars Leijonborg (fp).
Högskoleverket har fått i uppdrag att ta fram olika modeller för hur en statlig rankning av landets högskolor och universitet skulle kunna se ut. I mitten av november skall slutsatserna presenteras för regeringen.
”Vi är öppna för möjligheten att ranka utbildningar inom lärosätena och inte bara högskolorna”, sade Leijonborg i gårdagens DN.
Flera studentförbund gör tummen upp för planerna, men bland högskole- och universitetsrektorer tycks skepsisen vara stor. Av 27 rektorer som svarat på tidningen Studentlivs enkät var 18 klart emot och bara fyra tydligt för förslaget. Många av motståndarna framhöll att det är svårt att utforma objektiva och tydliga kriterier.
Så är det naturligtvis. Men det är ändå värt att försöka.
Redan finns ett antal nationella och internationella rankningar för studenter att snegla på. Fast ofta finns oklarheter just då det gäller objektivitet och kriterier. Vad passar då bättre än att komplettera med en officiell svensk rankning där det tydligt framgår på vilket sätt högskolor och enskilda utbildningar bedöms? Det lär knappast göra det svårare för studenter att välja. Och valet kan spela stor roll.
Det senaste decenniets politiska satsningar för att få fler i högre utbildning tycks ibland ha skett på kvalitetens bekostnad. Flera högskolor har fått universitetsstatus på tveksamma grunder. På vissa utbildningar är undervisningstimmarna beklämmande få. Nivån på undervisningen brister också, till exempel på landets lärarutbildningar, varav var tredje riskerar att mista examensrätten.
Gärna en statlig rankning. Högskolornas glättiga marknadsföring kan behöva en motbild.
Tobias Lindberg
% är glada
% är likgiltiga