Sandbunkergänget

Reinfeldt svarade först sedan de avvisats från lokalen.

”2006 valde man att jag visst skulle få tala för svenska folket.”

Han lägger också tydlig vikt vid att tala med svenska folket genom att besöka olika arbetsplatser och dylikt. Efter högskoletalet gästade Reinfeldt Arbetsförmedlingen på Storgatan.

Självklart är det hedervärt med sådana möten ute i ”verkligheten”, som världen utanför maktens korridorer brukar heta på politikerspråk. Men ärligt talat: inte ens de mest kringflackande regeringsföreträdare kan träffa mer än en bråkdel av medborgarna personligen. Många väljare får förlita sig på att någon annan delar deras funderingar och ställer deras frågor i debatter och intervjuer i medierna. Därför måste de styrande också vara generösa med att ställa upp i sådana sammanhang.

Hur de borgerliga i Rosenbad förvaltar det ansvaret kan diskuteras.

I onsdagens Expressen vittnade Socialdemokraternas rättspolitiske talesman Thomas Bodström om regeringens mediestrategi. Han påpekade att statsråd vid många tillfällen under mandatperioden tackat nej till debatter i TV och radio och krävt att få framträda ensamma istället.

Enbart i förra veckan skall Bodström själv ha upplevt två sådana fall på nära håll.

När han skulle debattera mot justitieminister Beatrice Ask (M) i P1-morgon försökte hennes pressekreterare – om än utan framgång – stoppa Bodströms medverkan. Han tyckte ju ändå som regeringen, ville hon få det till.

Nästa att vilja avstyra en debatt var migrationsminister Tobias Billström (M). Han krävde – och fick – ensamtid i Studio Ett med hänvisning till sekretess i ett regeringsbeslut. Saken är att också Bodström har tillgång till de hemliga uppgifterna.

Naturligtvis talar Bodström i egen sak, men tendensen han skildrar är välkänd bland journalister. Redan i mars i fjol vittnade Stina Lundberg Dabrowski – då programledare för SVT:s Debatt – om ett ”mönster bakom avbokningarna”.

Lägg därtill statsministerns förkärlek för att i vissa lägen möta journalister en och en istället för att hålla presskonferenser. Så blir det personligare samtal och färre kritiska följdfrågor.

Helt oproblematiskt är det inte heller att regeringen numera presenterar budgetens innehåll pö om pö. Prestigeprojekten är redan kända när nådiga luntan formellt läggs fram, vilket tar lite udd av kritiken mot den som helhet

Smart mediehantering eller duckande för angrepp?

Klart är att det finns frågor som regeringen ogärna svarar på.

Hur ser den till exempel på eventuellt framtida stöd från Sverigedemokraterna? Svaret från Rosenbad är fortfarande för vagt.

När SVT:s Lotta Bouvin-Sundberg pressade Reinfeldt hävdade han att Socialdemokraterna ringer runt till landets redaktioner och uppmanar dem att fråga om SD.

Tydligen har han lättare att tro på en konspiration än på ett allmänintresse av otvetydigt besked.

Moderat ”bunkermentalitet” förknippas med gångna tider. Men de nya Moderaterna tycks ha sin motsvarighet. En sandbunkermentalitet, om man så vill.

Huvudet i sanden om inte strålkastarljuset känns rätt.