Glädjefnatt på Lillgrund

Ett steg mot ett uthålligt samhälle. För barn och barnbarn. Orden var stora och visionerna nästan gränslösa när de 48 vindkraftverken på Lillgrund strax söder om Öresundsbron invigdes på tisdagen.

Hela ceremonin visades upp i direktsändning på Stortorget i Malmö. Medan vice statsminister och näringsminister Maud Olofsson (c) pratade om vikten av att satsa på förnyelsebar energi för framtida generationer tågade klungor av hoande och tjoande gymnasister förbi. Symboliken hade inte kunnat bli bättre.

Visst har också Lillgrunds ägare, Vattenfall, rätt i att vindkraften kommer att ge sysselsättning en lång tid framöver. Några av morgondagens studenter kommer säkert att få lösa problemen med att dra nya kraftledningar kors och tvärs över land och rike. För det är vad som krävs för att vindkraften skall kunna bli storskalig, enligt en rapport från Svenska Kraftnät som publicerades på måndagen.

Globala och lokala miljöintressen ställs därmed mot varandra. Det finns risk för att markintrång för nya ledningar kommer att uppröra mer än den globala uppvärmningen.

Gränsen för vad befintliga stamnät klarar av är 10 terawattimmar, TWh, vindkraft. Energimyndigheten har föreslagit ett mål på 30 TWh vindkraft till år 2020.

Svenska Kraftnät påpekar att det tar mycket längre tid att bygga nya långa kraftledningar än att sätta upp större vindkraftsparker. Dessutom är det dyrt. En samordning av olika intressen och en förenkling av regelverk är därför nödvändig om vindkraften skall kunna bli ett tredje ben för Sveriges energiförsörjning.

”Som bekant står en pall inte stadigt på bara två ben”, sade Maud Olofsson vid invigningen och syftade på kärnkraften och vattenkraften.

I klimatdebatten är vindkraft politiskt korrekt. För politiker såväl som för företag. Klart att de då är stolta över att utanför Skånes kust kunna visa upp världens tredje största vindkraftspark till havs. Men det måste finnas gränser för högtflygande politiska planer. Politiken måste också vara realistisk.

Ulrika Hotopp