Tala om segregationens följder

Det är svårt att prata om känslor. Men problemen blir inte mindre av att sopa dem under mattan istället för att bemöta dem.

Tvärtom.

Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS) vid Försvarshögskolan överlämnade igår rapporten Hot mot demokrati och värdegrund – en lägesbild från Malmö till regeringen.

Här ges återigen en beskrivning av Rosengård som krutdurk för våld och kriminalitet, men också av samhällets oförmåga att debattera och ta tag i underliggande orsaker av ”rädsla för att befästa eller skapa fördomar”.

Att tiga är inte alltid guld. För att kunna bryta onda cirklar är det bra att det nu talas klarspråk på både vetenskaplig och högsta politiska nivå.

I 30 djupintervjuer som genomförts med av varandra oberoende Rosengårdsbor upplever 29 att radikaliseringen har ökat de senaste fem åren. Ett fåtal individer med extrema åsikter har fått större makt över fler.

”Dessa predikar isolering och agerar åsiktskontrollanter samt upprätthåller en stark hotkultur, där främst kvinnor trakasseras psykiskt och fysiskt”, enligt forskarna.

Inga subkulturer som står i strid med grundläggande normer i Sverige, som demokrati och allas lika värde, kan accepteras. Hur små de än må vara. Oavsett om det handlar om militanta politiska grupper, kriminella MC-gäng eller fundamentalistiska religiösa enklaver.

”Svenska lagar, rättigheter och jämställdhet ska gälla alla, även boende i Rosengård”, tydliggjorde Nyamko Sabuni (FP) som titulerade sig demokratiminister i samband med presentationen av rapporten.

Lättare sagt än gjort.

Även ministern fick medge att det kommer att krävas en cocktail av åtgärder. Att börja med de mest utsatta grupperna kan vara klokt. Framför allt barn och ungdomar.

”Jag tror att lärare har känt sig osäkra på hur de ska agera om till exempel en föräldragrupp kräver att pojkar och flickor inte ska sitta i samma bänkrad. Här måste vi markera att svensk värdegrund gäller”, sade Ilmar Reepalu (S), kommunstyrelsens ordförande i Malmö i en kommentar.

Samtidigt har den kommunala Rosengårdsskolan halverat sitt elevantal till förmån för nystartade religiösa friskolor. Att dessa bör granskas hårdare var en konkret åtgärd som Nyamko Sabuni igår ställde sig bakom för att det där ”pågår mycket som är olämpligt ur ett demokratiskt perspektiv”.

Och ur ett språkligt perspektiv. I klasser där alla elever har arabiska som modersmål pratas inte mycket svenska – en viktig nyckel för att få ett arbete och kunna integreras i samhället.

Lennart Righard, före detta skolläkare på Rosengårdsskolan, var en av många som svarade på Sydsvenskans uppmaning strax före jul att skicka in konkreta förslag för att minska utanförskapet i Rosengård. ”Jag tror inte Malmö kan klara situationen utan hjälp utifrån”, anser han och ställer sig bakom dem som vill att trångboddhet och arbetslöshet i Rosengård löses genom att förmå invånarna att flytta till andra kommuner.

Det kan lindra för stunden, men Malmö kommer troligen att förbli en populär ort för människor med utländsk bakgrund. Vilket i det stora hela är oerhört positivt.

Med rätt verktyg från nationell nivå finns stora möjligheter att lösa problemen lokalt.

Kanske så som Andreas Konstantinides (S), ordförande i stadsdelsnämnden Rosengård föreslår:

”Man får mobilisera de goda krafterna.”

Ulrika Hotopp