Konstruktiv kritik av ekonomiska teorier måste alltid vara välkommen. Alternativa visioner av samhället likaså.
Värdet av att sparka in öppna dörrar är däremot begränsat, oavsett om det är vänster- eller högerfoten som kommer till användning.
2008 års finanskris kunde ha blivit en vitalisering av den politiska vänstern. Sällan har marknadens problem legat i så öppen dager. Men den moderna vänstern måste sägas ha misslyckats med att formulera en riktning.
Samma svarslöshet präglar Katrine Kielos nyutkomna Det enda könet. Hennes kritik riktar sig mot begreppet ”den ekonomiske mannen” i synnerhet och mot nationalekonomiskt tänkande i stort.
Felet hon begår är hela tiden detsamma. Hon skjuter in sig på en tankefigur och behandlar den som om den vore något mer. Och hon är beredd att ta sina tolkningar långt bortom rimlighetens gräns.
Exempel:
Det är vedertaget språkbruk att tala om individers personliga varumärken och om utbildning som en investering man gör i sig själv. Kielos tycks mena att vi därmed inte bara talar om oss själva som om vi vore företag eller maskiner. Nej, språket visar att vi har gjort oss själva till maskiner, vi har avhumaniserat oss själva.
Hårdraget? Det är måhända en smaksak.
Kielos intellektuella övningar saknar inte alltid poänger. Däremot är de påfallande ofta inte hennes egna, utan välkänt tankegods, redan insparkade dörrar.
Tyvärr är beröringspunkterna få mellan tankarna i boken och de ekonomisk-politiska frågor som dominerar verklighetens horisont. Hur ska avvägningen göras mellan politik och marknadens frihet? Hur ska välfärden finansieras? Kielos text utspelar sig som i ett lufttomt rum. Som om verkligheten inte var viktig nog.
Kanske är det det som ger den välskrivna texten ett behagsjukt drag. Eller så är det frosseriet i anekdoter vilkas relevans är oklar. Ta till exempel den om Freuds syn på vaginan, utbyggd med en kort diskussion om det kvinnliga könsorganets funktioner och rätta pH-värde.
Ser man Det enda könet som ett slags chic lit för läppstiftsfeminister på jakt efter schyssta oneliners för cocktailpartyt, så visst platsar utläggningen om Freud. Det är fullt möjligt att Kielos bara har haft för avsikt att skriva en lättsam, populärvetenskaplig introduktion till nationalekonomiska frågor ur ett feministiskt perspektiv. I så fall har hon lyckats.
Men personligen går jag vilse bland anekdoterna. Svar på ekonomins verkliga frågor uteblir.