Det var inte svårt att instämma i kritiken som debattören Sakine Madon riktade
mot projektet i gårdagens P1-morgon.
Kursen luktar särlösningsprojekt för stackars förortsbor lång väg. ”Guiden”
Carlos Rojas försäkrar dock att det är precis raka motsatsen: nu ska
politikerna få se att miljonprogramsborna inte behöver särskild hjälp utan
bara samma förutsättningar som andra. För av någon outgrundlig anledning har
makthavarna missat denna, av allt att döma revolutionerande, kunskap. Något
den fulltecknade deltagarlistan också tycks skvallra om.
Det tål att upprepas:
Arbetslösa i förorten behöver jobb inte integrationsprojekt där makthavare
studerar deras eventuella särart eller‚ i det här fallet, vanlighet. Det som
är bra samhällsservice i form av en god skola, fina vägar, engagerad polis
och tillgänglig sjukvård för Ingrid i Västra hamnen är bra samhällsservice
för Muhammed i Rosengård.
Nyckeln till framgång stavas social rörlighet.
Den våg av upplopp som drabbat olika områden i London under helgen kan
betraktas mot bakgrund av detta. 2010 hade Storbritannien OECD:s lägsta
sociala mobilitet.
Politisk välvilja ska inte ringaktas men väl omriktas från nedlåtande
särlösningar till meritokrati. För att förstå detta behövs ingen
skattefinansierad safari i Botkyrka.