Äntligen en blond och blåögd terrorist som skjuter ner barn från högerhåll ...?
Eller vad menar Petter Larsson när han på Aftonbladets kultursida – på årsdagen av terrordåden i Norge – skriver att Anders Behring Breiviks dåd gav en möjlighet:
”Ett fönster mot ett mer civiliserat samhälle öppnades”.
Men ”Utøya blev ingen vändpunkt. Det är sorgligt”.
Civiliserat var ordet. Men Larssons resonemang är allt annat än civiliserat.
Breivik har använts som ett politiskt slagträ tidigare. Men frågan är om söndagens artikel inte är det mest skamlösa i den vägen, hittills.
Steget från Folkpartiledaren Jan Björklund till Breivik är ”förstås” långt, framhåller Larsson, men inte tillräckligt.
Nej, han beklagar inte bara Sverigedemokraternas och det norska Fremskrittspartiets återhämtning i opinionssiffrorna utan kallar dem för ”Breiviks närmaste själsfränder”.
Själsfränder blir också Expressens kulturskribent Jesper Högström, Erik Helmersson från DN:s ledarsida, partiledare Göran Hägglund (KD), för att inte nämna statsvetarprofessorn Bo Rothstein.
Med flera.
Människor som enligt Larsson inte tänker rätt. Debattörer och politiker som inte lovat bot och bättring.
Frågan som följer är om Larsson tycker att Breivik ens själv har något ansvar i det terrordåd han valde att genomföra. Eller om han liksom mest är ett offer för den ”näring” som, enligt Larsson, gavs – och fortfarande ges – till hans så kallade ideologi.
En själsfrände är någon som ger dig energi och kraft.
Larsson hämtar onekligen mycket kraft från Breivik.