Rumänien blev medlem i Nato 2004 och EU 2007. Med hjälp av villkorat stöd från
världsbanken har ekonomin i det postkommunistiska samhället reformerats.
Från mitten av år 2000 fram till finanskrisen pekade BNP-sifforna lovande
uppåt. Med en avkyld europeisk exportmarknad har trenden vänt. IMF lovordar
inte desto mindre landets kurs och vidtagna åtgärder.
Den rumänske medborgaren är van att arbeta hårt och ha flera olika jobb.
Men fler åtstramningar krävs.
Under de senaste veckorna har de mest omfattande demonstrationerna sedan
omvälvningarna julen 1989 hållits runt om i landet.
Presidenten Traian Băsescu framhåller gärna att upprördheten främst beror på
de tvingande åtgärderna från IMF. Den bilden är dock för enkel.
Den tändande gnistan kom när läkaren och vice hälsoministern Raed Arafat i
början på året hotade att avgå i protest mot planerna att privatisera
akutsjukvården. Arafat som själv tagit fram det effektiva och uppskattade
systemet åtnjuter stor popularitet.
Även om besparingskraven är kännbara är det tydligt att missnöjet i landet
framförallt riktar sig mot korruptionen hos det politiska etablissemanget:
Arafat är ren.
Băsescu är det inte.
Problemen visar också att EU gjorde fel när man beviljade Rumänien medlemskap
i unionen utan att Köpenhamnskriterierna uppfyllts.
Sedan Nicolae Ceauşescu störtades har rumänerna tyst väntat på bättre tider
och inte orkat bearbeta den posttraumatiska stressen efter diktaturtiden.
Protesten bör därför också betraktas som ett hälsotecken – en sund press på
makthavarna.