Tjugo år har gått sedan den där januarikvällen och för drygt fem år sedan
lämnade jag mina drömmars stad för Malmö. En stad jag aldrig drömt om. En
stad jag vid flytten inte hade särskilt många böcker om – medan samlingen av
stockholmiana började bli diger. En stad jag inte kunde några sånger om,
ingen Sakta vi gå genom stan eller Stockholm i mitt hjärta.
Likafullt var flytten fullkomligt frivillig. Och likafullt stod jag helhjärtat
bakom Sydsvenskans kampanj i höstas: ”Vi älskar Malmö”.
En stad så lätt och så svår att ta till sitt hjärta. Allas och ingens och fri
att tycka om på ett sätt som Stockholm med sin anrika huvudstadshistoria,
med sin indelning i inflyttade och infödda, i innerstad och förort, aldrig
blir.
Regeringen bör bjuda in näringslivet till samtal om att finansiera ett nytt
scenkonsthus i Stockholm – lämplig tomt finns bakom Nationalmuseum, skrev
Christer Nylander (FP), vice ordförande i riksdagens kulturutskott, och
Madeleine Sjöstedt (FP), kulturborgarråd i Stockholm, i tisdags på DN Debatt.
Visst behövs ett nybygge. Den nuvarande operan är trång och illa underhållen,
ett nytt hus med moderna mått och modern teknik behövs om Sverige skall
kunna ligga i scenkonstens framkant, och operakonsten går just nu mot en ny
vår, precis som de två folkpartisterna hävdar.
Helsingfors har en ny spektakulär opera, precis som Köpenhamn och Oslo – och
Göteborg. Scener runt om i landet, som Norrlandsoperan, Dalhalla och Opera
på Skäret, presenterar ett nytänkande som den gamla teatern i Stockholm inte
förmår uppbåda.
Men.
Och detta är ett tungt men:
Att bygga nytt i Stockholm visar sig gång på gång vara omöjligt.
Moderna museet uppfördes med låg profil. Hotell- och badhusplanerna på vattnet
vid Stadshuset stoppades däremot av en arg folkopinion – nästan i
almstridsstil, precis som tillbyggnaden av Stadsbiblioteket och den nya
Slussen. Avundsjukt har vissa i huvudstaden sneglat på Turning Torso och
krävt högre och djärvare hus i Stockholm, men säg ”skyskrapa” och en bred
opinion svarar ”förstör stadens skyline”.
Att bygga nytt på Blasieholmen bakom Nationalmuseum, som Nylander och Sjöstedt
förespråkar, låter spännande, men opinionen mot framtidsarkitektur bland de
gamla pompösa husen är bara alltför lätt att föreställa sig.
Om ”stockholmare är smartare än lantisar”, som Moderaternas gruppledare i
riksdagen Anna Kinberg Batra påstod i sin valkampanj 1998, må vara osagt.
Arkitektoniskt fegare än Malmöbor är de i alla fall.
Varför?
Kanske för att Stockholm så ofta kallas världens vackraste huvudstad – ett
rykte för Nordens Venedig att förvalta: varje förändring riskerar att bli en
förändring till det sämre.
Med visst fog – rivningen av Klarakvarteren var ingen succé.
Malmö, däremot, har inte haft något skönhetsrykte att leva upp till, tvärtom.
Och med krisen på 80-talet stod det fullkomligt klart att något måste göras
om staden skulle överleva, så varför inte tänka om och tänka nytt?
Att Malmös starke man Ilmar Reepalu är arkitekt med envishet, mod och visioner
har inte gjort saken sämre.
Men mest handlar det om människorna.
Till skillnad från stockholmarna reser sig inte folk i Malmö som en man så
snart ett nybygge nämns. Jodå, det fanns protester mot Bo01 och Turning
Torso, men de handlade mer om krav på billiga hyresrätter än om att den nya
arkitekturen skulle göra staden fulare.
Fult tycker ju många att Malmö redan är. Ännu fler bryr sig inte.
Så har det omöjliga i att imponera på malmöiten – ”avadå” – blivit en nyckel
till det nya:
Medan Stockholm självbelåtet tittat sig i spegeln och likt Snövits styvmor
fått bekräftat vem som vackrast i landet är har Malmö, den fula ankungen,
med energi och frenesi förnyat sig, byggt nytt, närmat sig havet och
Köpenhamn, skapat monument inte för tider som varit utan för tider som
kommer.
Stockholm får gärna ha Djurgården – Malmös parker och stränder är svårslagna.
Stockholm får ha t-banan – i Malmö ligger få saker längre bort än en kvart
på cykel.
Visst, Malmö har mycket att ta itu med, som boendesegregation, dåliga skolor
och sociala problem. Men det har Stockholm också.
Stockholm har för alltid en plats i mitt hjärta – den som cyklat över
Västerbron en soluppgång i maj eller skidat under Essingeleden i månsken har
svårt att radera minnena. Men det finns plats för fler, som Malmö.
För allt staden varit och allt den blir – men kanske mest av allt för att den
inte tigger om kärlek.
Den är.
Avadå.