En kvarts miljon svenskar ska få vara med och sätta sin prägel på Miljöpartiets politik inför valet 2014.
De gröna vill pröva nya vägar för att fånga upp politiskt engagemang i en tid då partierna alltmer tycks ha spelat ut sin roll som folkrörelser.
Målet är att alla de 250 000 människor som MP hoppas nå ska få göra avtryck i partiprogram, valmanifest eller kommunala handlingsprogram.
”På varje arbetsplats, varje förening och varje högskola ska det sitta människor som känner att de varit med och formulerat det gröna alternativet i det här valet”, sade språkröret Gustav Fridolin i sitt tal vid Miljöpartiets kommundagar i Västerås igår.
Det är en ambitiös satsning. Och intressant.
Men inte nödvändigtvis så ny och djärv som Fridolin vill få det att framstå som.
Tvärtom tycks de flesta partier numera vara fixerade vid att på olika sätt försöka fånga in åsikter och idéer utifrån.
2008 tillsatte Centerpartiet fyra så kallade processgrupper med uppgift att ta fram nya politiska förslag till valet 2010. Detta skulle absolut inte vara en ”intern process” underströk dåvarande partiordföranden Maud Olofsson:
”Vi vill föra en dialog och en debatt som inkluderar fler än bara partiets medlemmar och de som röstat på oss.”
Nog kan statsminister Fredrik Reinfeldts (M) periodvis närmast maniska arbetsplatsbesökande också räknas till denna kategori av örat-mot-marken-politik.
Idag är en av femtio svenskar medlem i ett politiskt parti. För trettio år sedan var det en av fem, konstaterade statsvetaren Sven Dahl och Hanna Hallin, chef för tankesmedjan Sektor3, i en artikel på DN Debatt i fredags. Folkrörelsepartiet framför andra, Socialdemokraterna, har gått från drygt 260 000 medlemmar för tio år sedan till omkring 105 000 idag.
Möjligen finns ett samband mellan medlemsflykt och väljarflykt.
”Det tycks som om Socialdemokraterna permanentas på en historiskt mycket låg nivå”, konstaterade Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, i Ekot igår apropå det dalande förtroendet för S i opinionsmätningarna.
Partipolitik har alltid byggt på en kompromiss mellan att bilda opinion och att följa opinioner.
Idag tenderar det långsiktiga, ideologiskt grundade opinionsbildande arbetet att alltmer få stryka på foten. Partierna förvandlas till kampanjorganisationer inriktade på att ta eller behålla makten genom att hitta valvinnande svar på de frågor som för tillfället tycks engagera väljarna.
Vad är väl Moderaternas löfte – i det beramade nya idéprogrammet – om att vara ett ”parti för hela Sverige och alla människor” och att ”alltid företräda allmänintresset framför särintresset” annat än politisk inställsamhet driven till sin spets.
Den väljarflörten riskerar också att göra politiken ytlig. Förvaltning blir viktigare än förändring och förnyelse. Det kan leda till ökad väljarapati och ökat politikerförakt.
Kan Miljöpartiet vara med och föra politiken närmare människorna och skapa verkligt engagemang är det välkommet.
Det var trots allt där, på gator och torg, som det politiska samtalet en gång började.