Huvudsaken hamnade lite i skymundan när Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Eso, presenterade sin nya rapport igår. Kommentarerna till Sysselsättning för invandrare handlade mycket om en enskild slutsats: att vårdnadsbidrag ökar segregationen och därför bör avskaffas.
Ingen kan förvånas av att det blir svårare att komma in i samhället för invandrare som väljer att stanna hemma med sina barn istället för att jobba eller studera och utnyttja offentlig barnomsorg. Och det saknas inte andra skäl att avskaffa vårdnadsbidraget. När även Kristdemokraterna nu tycks vara på väg att släppa frågan hade regeringen gott kunna följa utredarnas uppmaning.
Fast ett bidrag som är litet, som finns endast i vissa kommuner och som utnyttjas av få har knappast någon större påverkan på integrationen. Mer intressanta är de inlåsningseffekter som Eso visar att föräldraförsäkringen kan ha.
Med dagens regler kan det till exempel dröja åratal innan en nyanländ kvinna med flera barn får någon svenskundervisning. Föräldrapenningen blir ett alternativ till socialbidrag – i praktiken en kvinno- och fattigdomsfälla, menar rapportförfattarna. De pekar på en kraftig ökning i uttaget av föräldrapenning bland utrikes födda och efterlyser en utredning av om antalet ersättningsdagar bör kopplas till barnets ålder vid inflyttningen till Sverige.
Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) vill också titta närmare på detta och verkar vara öppen för ändrade regler.
”Oavsett om du är svensk som bott utomlands eller invandrad och kommer med ett barn som är fem år, är det då självklart att du ska ha samma antal dagar?”
Svaret är inte givet. Klart är att åtskilligt mer måste göras för att förbättra integrationen.
Mycket av det som Eso konstaterar kan tyckas självklart. Som att det behövs ett bättre system för godkännande och värdering av utländska meriter. Eller att kommuner som tar emot många invandrare i skolåldern borde få bättre stöd.
Huvudslutsatsen är dock anmärkningsvärd: den förda integrationspolitiken anses vara ”väl förankrad i aktuell forskning, utvärderingar och internationella erfarenheter”.
Ändå är bara sex av tio utrikes födda sysselsatta – för infödda svenskar är motsvarande andel åtta av tio. Allra lägst sysselsättningsgrad har utrikes födda kvinnor. Att få fler av dem i arbete ser Ullenhag som ”den stora utmaningen”.
Visst är utmaningen stor.
Kanske klaras den, som Eso hävdar, bäst genom många små åtgärder.
När läget ser ut som det gör trots att integrationspolitiken i stort verkar vara rätt utformad är det hög tid att ägna mer omsorg åt detaljerna.