Euroländerna räddar Grekland ekonomiskt vid behov. Den nyheten spreds efter eurogruppens långa möte på måndagskvällen. Fast beskedet var lika väntat som ett Oscar Wilde-citat i en aforismbok.
Bakom viljan att hjälpa finns jämte omsorg om Grekland också en rejäl dos självbevarelsedrift.
Fortfarande är utgångspunkten att strängt skuldsatta Grekland inte skall behöva något ekonomiskt stöd. De nya åtstramningar som presenterats den senaste månaden gör tydligt intryck inom EU.
Eurorådets ordförande Jean-Claude Juncker säger sig vara övertygad om att åtgärderna är trovärdiga och det är inte bara euroländer som ger beröm. Till exempel talar finansminister Anders Borg (M), som tidigare varit rejält skeptisk, nu om ”ett rimligt urval åtgärder” från Aten.
Men faran är inte över.
Redan i april och maj behöver grekiska staten låna kring 20 miljarder euro för att klara sina skulder. Med näst intill obefintligt förtroende på marknaden får landet betala skyhöga räntor. Det ekonomiska läget riskerar att gå från allvarligt till akut, men eurogruppens besked ger lite lindring.
Marknadsaktörer säger redan till Financial Times att löftet borde göra att Grekland kan hantera situationen.
Eurogruppen har aldrig förr agerat för att hjälpa något medlemsland. Och i ett uttalande klargörs att det, i den mån det krävs, sker för att ”säkra stabiliteten i eurozonen som helhet.” Det skall också hållas inom ramarna för EU:s regler, som hindrar direkt stöd till enskilda medlemsländer i kris.
Grekernas ekonomiska moras har redan skadat förtroendet för euron och en statsfinansiell genomklappning skulle snabbt bli hela eurozonens – och i förlängningen EU:s – problem.
Eurons sårbarhet beror i grund och botten på att stabilitetspaktens ramar har tänjts som gummiband.
Är lösningen kanske en striktare stabilitetspakt eller en europeisk valutafond?
I en inte alltför avlägsen framtid borde ett svar på den frågan vara lika givet som beskedet om hjälp till Grekland.
Tobias Lindberg