Regeringen med Fredrik Reinfeldt (M) i spetsen står för jobblinjen. Den menar
att det ger frihet för individen, fler kommer i arbete och därmed finns det
mer pengar att fördela till välfärden. Med en dåres envishet svarar han och
hans kollegor att jobben är det allena saliggörande.
På vilket motsvarande sätt ger Mona Sahlin samma svar så ofta att man nästan
blir irriterad på henne? Vilken är hennes vision om ett bra Sverige som
skulle bidra till ökad välfärd? Jag kan inte komma på någonting som Mona
Sahlin med emfas poängterar skulle skapa ett bättre Sverige. Det finns dock
en sak som hon enligt mig ofta återkommer till och det är en 80-procentig
a-kassa. Men självfallet kan det inte vara hennes stora vision om Sverige.
Det skulle ju inte bli så här, lovade Mona Sahlin. Efter den förlösande
kongressen skulle svaren om inriktningen komma. Nu är kongressen över och
visst kom en del svar. Friskolor skall få göra vinst, övriga skolor likaså.
Och skolor skall få ge betyg tidigare. Men var finns visionerna?
Häromdagen avslöjade Socialdemokraterna sin hemliga valplan. Nu kommer den
politiska ramen och den bärande ideologiska visionen. Det skall sägas att
det definitivt var ett spännande dokument. Det är kittlande att få ta del av
det största partiets valstrategi. Men det var knappast ett sakpolitiskt
dokument.
De prioriterade grupperna att vinna visade sig vara barnfamiljer i
storstäderna och yngre pensionärer. Det är två spretiga grupper med olika
behov. Vilket är budskapet för denna satsning? Det finns inget sådant
budskap. De äldre pensionärerna röstar redan rött så de behöver inte fjäskas
för. På det sättet blir dokumentet lite trist. Man har helt sonika studerat
sina svaga länkar och bestämt sig för att sätta in kraften där. Självklart
har alla partier valstrateger som klurar ut hur man skall vinna tillbaka
förlorade grupper eller erövra nya, men hur långt kan man som politiker gå
utan en vision? Socialdemokraternas enda vision verkar vara att sitta vid
makten. Det vore väldigt mycket spänstigare om Socialdemokraterna hittade en
egen fråga att driva och inte enbart ägnade kraft åt vad de tycker att
regeringen misslyckats med.
Jag tänker att Mona Sahlin kanske är en annan politikertyp än vad som är
gångbart idag. Det visar inte minst de låga förtroendesiffrorna internt för
henne. Politik idag är inte vad det var för femton år sedan. Idag är
väljarna pålästa, mer krävande, mer självgående men framför allt mindre
dompterbara. Vi sväljer inte lättsmälta budskap om att alla skall med, utan
att fråga hur då. Vi kräver svar som inte är floskler, vi kan räkna själva
hur skatter och bidrag slår.
Detta i sin tur kräver en ny typ av politiker. En med ideologiska visioner.
anna@anthibamedia.se