Torsdagens riksdagsbeslut att erkänna folkmordet 1915 på bland andra armenier och assyrier i det dåvarande osmanska riket har gett regeringen en praktfull huvudvärk.
Drabbad i första hand är utrikesminister Carl Bildt (M). Utfallet av kammarens omröstning går stick i stäv med Bildts och regeringens åsikter i frågan. Ändå är det han som måste förklara riksdagens ställningstagande för omvärlden och samtidigt försöka återställa förtroendet och värmen i de svensk-turkiska förbindelserna.
Det kommer inte att låta sig göras i en hast.
Det råder delade meningar om vilken politisk tyngd det kontroversiella beslutet har. Det är inte formellt bindande, men det väcker en ”konstitutionell förväntan” om att omvandlas till officiell svensk utrikespolitik, menar folkrättsexperten Ove Bring.
Utrikesministern är inte lika ödmjuk.
Bildt låter förstå att av detta slags ”tillkännagivande” går det tretton på dussinet och behöver inte åtgärdas i brådrasket – om alls. Risken för att en sådan slapphet skulle rendera honom en KU-anmälan viftar han undan med ett föraktfullt ”äsch” och en insinuation om att konstitutionsutskottet mest är politisk teater.
Bildt må tycka vad han vill om innehållet i riksdagens beslut. Men hans uppenbara ringaktning för landets lagstiftande församling och dess folkvalda representanter lämnar en dålig smak i munnen.
Det är riksdagens självklara rätt, och skyldighet, att bilda opinion. Den ordningen kan inte ens Carl Bildt ifrågasätta.
Därför är det på sin plats att göra en lätt parafras på en partikollega till utrikesministern, en partikollega med dokumenterad respekt för riksdagen och för konstitutionsutskottet, Anders Björck:
Vet hut, Carl Bildt.