Det gäller att samla alla nitton som är med.
- Hoppas vi får vind i ryggen, säger hon.
Vädret, ja. Ett ständigt samtalsämne vilket inte är konstigt med tanke på
regnskurarna under eftermiddagen. Men lagom till start klockan 16 spricker
molnen upp, de tajta löparkläderna kommer fram när regnskydden tas av och
massan börjar röra sig mot tunnelmynningen med blåsten åt rätt håll.
Monique Kuller och hennes orangeklädda vänner syns väl i massan.
- Öresundsbron är så häftig, säger hon som förklaring till att hon återvänt
hit efter tio år.
En fascination hon delar med 14-årige Abtin Khoshnood. Vid 16.30-tiden väntar
han och kamraterna från Enighet på Brons högs-ta punkt.
Locken på hundra-tals vattenflaskor, "med en twist av citron och lime",
har skruvats av och är redo att räckas över till de törstiga löparna.
Abtin är lite snorig i blåsten, men verkar ändå njuta av varje ögonblick.
- Man måste ställa upp för folk. Och jag älskar att vara på Bron, säger han.
En annan som ställer upp med vatten är Maria Sandström. Hon tar emot de
utmattade i målfållan i höjd med bågskytteklubben på Limhamn. Några brister
ut i ett lättnandens vrål, andra bara stönar, nästan alla vänder ansiktet
mot vattnet från blomsprutan som hon och andra frivilliga håller fram.
Själv är hon också medel- och långdistanslöpare från MAI, men på coachens
inrådan valde hon att stanna hemma för att knäna inte skulle ta stryk av att
springa på asfalt.
- Jag ångrar mig lite nu, säger hon.
Jeppe Juhl från Köpenham badar i svett, till och med de svarta cykelshortsen
glänser. Men han har sprungit färdigt och han är glad. Siffrorna på
armbandsuret visar 01:30. Hans tvååriga dotter Maja sover lugnt i
barnvagnen, oberörd av de tusentals människorna.
Ja, ni läste rätt, flickan har varit med hela tiden.
Egentligen skulle Jeppe Juhl inte alls ha deltagit. Men en kompis blev sjuk
och han övertog startlappen. Hans kæreste mår inte heller bra och barnvakt
gick inte att ordna.
Ändå gick det bra. Bara tio minuter sämre än när han sprang en halvmara utan
barnvagn.
När vägen gick uppåt fungerade vagnen som vindskydd. Nedåt gjorde tyngden att
det gick ännu fortare.
De börjar sakta rulla mot de väntade bussarna för hemfärd till Danmark.
- Får vi inte plats springer vi tillbaka, säger Jeppe Juhl med ett skratt.