De laddar för festmarschen

Idag är manfallet betydande. Dirigenten Torbjörn Bengtsson skriver upp namn på en whiteboard.

– Ja, det är ju student och skolavslutningar, säger han.

Elin Svensson, trumpet, övar ikväll. Men hon kommer inte att vara med i Stockholm för då är hon i Australien. Det är hon lite ledsen över, säger hennes granne, Gunilla Bengtsson. Men ikväll är det Elin som står för fikat i pausen.

Orkestersalen är relativt stor, stolar och notställ står uppställda, i ena hörnet står en bastant flygel. På locket en låda med noter och mappar.

Folk droppar in lite då och då, småpratar med varann, plockar fram noter, lånar en blyertspenna, skruvar på munstycken. Ordnar och donar. Det är det som är en orkester, en särskild sorts hemtrevlighet mellan varven och så koncentrationen på uppgiften: delen för helheten, stämman för och i hela klangen.

– Schhh! Nu kör vi! Ett klingande Bb, tack!

Fyrtio medlemmar av musikkåren åker till Stockholm för att underhålla publiken intill kortegevägen och för att spela för brudparet när de passerar.

– Det är den lilla ensemblen. Hade ni kommit i augusti hade vi varit nåna fler.

De kör igenom ”Försvarsmaktens paradmarsch”. Det låter sådär.

– Stopp schh, schh. Ni kommer lite sent! I fjärdedelarna låter det som orkestern är lite efter i punkteringarna, istället för att låta det rulla, tatikata tatikata å ett å två å ...

– Torbjörn! Vilket är viktigast? Att det är starkt eller tydligt?

– Båda!

Dags för ”Kronprinsessan Victorias festmarsch”.

– Här gäller det att spela vääääldigt engelskt, mer rallentando, mer Elgar.

– De är ett tryckfel i noterna!

Det är precis som det ska vara, under en repetition. Många omtagningar, många avbrott. Alla små brister och fel bara ska upp till ytan, och det tar en stund innan orkestern hittar flytet. Men det är ett gäng rutinerade musiker som lirar, några har spelat ihop i många år.

Andra kommer och går, beroende på studier eller jobb. Vissa medlemmar pluggar på universitetet, andra kommer från Kulturskolan.

– Vi har femton, tror jag det är, medlemmar som har gjort lumpen som musiker.

Vissa är proffs, andra pluggar musik på musikhögskolan. Som enda representant för Skåne är det just den här kåren som har fått en inbjudan till bröllopet.

Hur kom det sig att ni fick den äran?

– Vi skickade en intresseanmälning till Försvarsmakten, i mitten på april kom ett positivt besked. Det hade vi aldrig trott, vi var ju uppe i Stockholm och spelade på Hemvärnets sjuttioårsjubileum den siste maj, så att vi skulle få åka en gång till var verkligen en överraskning, säger Gunilla Bengtsson, fritidspedagog och trumpetare.

Klädseln är uniform: Försvarsmaktens modell M87 i grått, hemvärnets basker och vita handskar.

Efter fikapausen drar orkestern loss med ”Min soldat” i ett arrangemang av Erik Berndalen, hornist, musiker och kompositör. Det är en gungande flört med Glenn Miller där klarinetterna och den för dagen ende kornettisten ändå låter mjukt och fylligt.

Till och med dirigenten verkar lite nöjd, där han står på ett ben.

– Jag har lite ont, har precis slängt kryckorna.

Torbjörn Bengtsson bröt benet i en trappa. Han fick in foten under sig på ett otäckt sätt och benet gick av snett.

– Det hade varit mycket enklare med ett rakt brott. Men det är inga problem.

I Stockholm kommer han att tejpa benet för extra stöd. För gänget lär få vänta innan det är deras tur på Nybroplan, vid Dramaten.