Ett rent paradis

Det doftar av tång på stranden, kåda och tallbarr från träden och från vildrosorna som finns överallt.

Anholt mitt i Kattegatt. Himmel, sand och hav.

Sønderbjerg är med sina 48 meter Anholts högsta punkt. I riktigt klart väder kan både Jylland och Halland skönjas härifrån. Foto: Ingemar D Kristiansen

Det går med andra ord inte att pendla till jobbet.

Det är det som är Anholts charm och öde.

Upp till 4 000 dagliga sommarturister väljer bara charmen. Ett glatt liv i hamnen eller uppe i byn, bad – naket eller klätt – på någon av de många och långa sandstränderna, cykling på de få vägarna eller vandring genom Ørkenen, den märkliga ”öken” som upptar 80 procent av öns 22 kvadratkilometer, ut till fyren längst ut i öster där Europas störs-ta sälkoloni finns.

– Här finns den äkta ökänslan, säger Mats Eiton från Limhamn som med fru Bitte och sönerna Axel och Kalle seglar till Anholt så ofta som möjligt.

Anholt är något av det mest fantastiska vi har i Nordens farvatten menar de. Här finns inget hålligång att tala om. Men en enastående natur, vita rena sandstränder och de mest underbara pinfärska havskräftor, jomfruhummer. Denna dag har Mats Eiton köpt dem i hamnen, kokat dem med dill och mycket salt och nu svalnar de i sitt vatten i aktern på familjens Bavaria 42. De skall bli lunchen.

Men 160 fasta invånare – Anholt är Danmarks minsta socken – har accepterat även vinterns avskildhet och lever sina oglamorösa liv när den sista segelbåten gett sig av: några öbaserade fiskare finns inte längre kvar, men någon bonde, ett par lärare, två dussin pensionärer, en präst, en läkare, en militär som sköter radartornet, några alkoholister, en fyrvaktare, ett 30-tal barn, en postkassör, en købmand, några restaurangägare ...

– Jag gör så lite som möjligt på vintern, säger Connie Poulsen.

Hon lämnade sitt liv som national-ekonom och statistiker vid Nordiska ministerrådet i Köpenhamn och flyttade till Anholt där hon startat Café Ved Vejen. Under tio hektiska sommarveckor skall hon dra ihop försörjningen för hela året.

Det fungerar, menar hon.

– Jag har aldrig gjort av med så lite pengar som nu; det finns helt enkelt inget att lägga pengar på här under vintern. På Anholt finns en underbar långsamhet och klockan, ja, den har jag lagt av mig.

Ändå är Anholt ett fungerande samhälle även sedan turisterna rest hem. Kanske mera fungerande än de flesta. Även om hela ön hålls under armarna av Grenå kommun. Pensionerade gatuingenjören Arne Nielsen och hans fru Kirsten från Grenå har tagit ett par dagar på Anholt.

– Vill ni köpa den? Den är billig för den är ohyggligt dyr för oss skattebetalare som skall subventionera bland annat färjan, skojar Arne Nielsen.

Men ösamhället fungerar tack vare detta. Fast i varje fall socialt på ett annat sätt än på fastlandet.

– Det finns plats för alla, även alkoholisterna, säger förre köpenhamnaren Peter Andersen och pekar med tummen mot den lilla platsen framför Brugsen. Där fylkas en handfull män för en öl redan när butiken öppnar. De jagas inte bort och på marken ligger det mera ölkapsyler än singel. Brugsenföreståndaren har fiffigt nog placerat glasinlämningen på utsidan. Detta fenomen kallas ”Debatten” och klockan fem på eftermiddagen ansluter övriga medborgare till ”Debatten” för en öl. Eller flera.

– Ja, alla har en plats och alla behövs, instämmer Connie Poulsen.

De bofasta hjälper varandra med reparationer och andra göromål och blir själva mångsysslare. När de roar sig blir det enkla och billiga nöjen, umgänge, fester i församlingshuset och liknande.

Jens Rosendal är förskolelärare men under det åtta veckor långa sommarlovet driver han Anholts Camping och Anholt Kro.

Peter Andersen är inflyttad arkitekt som på sommaren har fullt upp med Anholt Bed & Breakfast, på vintern jobbar han som snickare. Och Connie Poulsen, hon som vill göra så lite som möjligt på vintern, hon leder för skojs skull ett par gruppresor till Kina när turisterna väljer andra resmål än Anholt.

– Jag har ett mycket, mycket privilegierat liv, säger hon. Jag längtar hit till tystnaden när jag är utanför ön.

Privilegierat var inte de ursprungliga Anholtbornas liv. Hamnen är bara 100 år gammal och isoleringen var kalla vintrar total. Bara några få uranholtare finns kvar, de andra har flytt till fastlandet eller emigrerat.

För dem som flyttat hit i deras ställe bjuder Anholt den lyx som inte finns på så många platser längre: tystnad och långsamhet.