Här fostrades en stridbar själ

Sommargästen Fredriksson satte upp ett staket så att öborna inte kunde snedda över hans tomt.

Då blev det krig på Hasslö.

Någon klippte sönder stängslet. En annan rev upp Fredrikssons nyplanterade björkar. De övriga röt att fastlänningen kränkte Hasslöbornas urgamla rätt till denna stig mellan fiskehamnen och handelsboden.

Det skrevs mycket i tidningarna om kriget, våren 1987.

Den siste april fiskade Ulf Karlsson senast, den femtonde september hävs EU:s stopp för torskfiske. Under tiden får fiskarna på Hasslö stämpla och meka med maskinerna. Foto: Anders B Schjørring

När Fredriksson lagade sitt stängsel slet de sönder det igen. De rev upp de nya björkarna. De röt om kränkt sedvanerätt och fnös av förakt när stugägaren drev ärendet till kammarrätten.

I en gammal bok hittar vi förklaringen till öbornas uppförande:

”Kampen med den karga torvan och med havet gjorde själarna trotsiga och brutala, men ärliga och sunda.”

”Man gjorde själv upp sitt mellanhavande med en antagonist genom att ge honom några skår med en slidkniv.”

Så skriver Fabian Månsson om folket på Hasslö.

”Vem fan är Fabian Månsson?” har signaturen ”Monica” skrivit i vandrarhemmet Skärgårdsvallens gästbok.

Han är Hasslös store son.

Fabian Månsson var Sveriges mest kände folktalare när det begav sig. Socialdemokratisk agitator från 1890-talet och ett halvsekel framåt. Fackföreningsman och riksdagsman. Journalist och författare.

Fabian Månsson är fortfarande en hjälte för de socialdemokrater och Hasslöbor som minns.

De senare är inte så många.

Förlåtligt, anser öbon Nils-Gunnar Petersson. Fabian Månsson lämnade barndomsön redan 1892.

Under en stor gråsten, på strandängen mot Bollösund, vilar riksdagsmannen sedan 1938.

Fabian Månsson ville ha sin aska spridd i havet. Sådant gick inte för sig på den tiden. Men eftersom strandängen dränks när det är högvatten kan man säga att det blev som han ville, tycker Nils-Gunnar Petersson som är kusinbarn till den store.

Nu är reglerna ändrade och Hasslöbor väljer gärna havet som gravplats. Det ligger många fiskare där ute, säger Petersson med en gest åt fjärden till.

Fiskaren Ulf Karlsson står på kajen. Han har en skruvnyckel i handen och gott om tid att få stil på Jennys maskin. Fiskestoppet för torsk som trädde i kraft första maj varar ända till den femtonde september.

– Det är det där jävla EU, säger Ulf Karlsson, de hittar alltid på något sätt att lägga krokben för fiskare, är det inte stoppreg-ler och kvoter så påstår de att det är dioxin i fisken.

I gott och väl sjuhundra år levde Hasslö på fisket. Det var knapert men det gick, som det heter i berättelser från Fattigsverige.

Det fanns trettiosju trålare på Hasslö när Nils Gunnar Petersson var liten på 30-talet. Ännu när Ulf Karlsson var grabb trettio år senare låg fiskebåtarna fyra i bredd längs kajerna.

Nu finns det fjorton fiskare kvar på ön. Den sista trålaren, Eros av Hasslö, väntar på att huggas upp. Kvar blir småbåtar som kan skötas av en man.

Varför fisket dör? Jo det är de usla priserna och alla jävla förbud, förklarar Ulf Karlsson. De gamla pensionerar sig och ingen ung människa väljer att bli fiskare.

Att Ulf Karlsson fortfarande fiskar beror på att han inte kan något annat. Han har alltid varit det. Nu får han gå och stämpla tills fiskestoppet hävs.

Jo för all del, fångsterna blev hyfsade i år.

Bron till Hasslö fyllde fyrtio i vintras.

Många var skeptiska till den fasta landförbindelsen. Nu kommer tjyvarna, nu måste vi låsa, sa de. Men på det hela taget var det överdrivna farhågor, säger Nils-Gunnar Petersson. Bron har gett väldiga fördelar.

Butikerna på ön slogs ut förstås. När Nils-Gunnar Petersson växte upp hade Hasslö Kooperativa förening fyra butiker, och så fanns det fyra privata affärer och tre bagerier.

Nu är bara Konsum kvar. Folk handlar i land.

Men tack vare bron kunde de unga, som tvingats lämna Hasslö för jobb i Karlskrona, flytta hem igen och bli pendlare. Invånartalet har ökat. Mexitegelvillor och fiskarstugor står sida vid sida.

Han står huggen i svart diabas där bron från fastlandet angör Hasslö vid Bredaviken, och där Fabian Månssonvägen når fram till Fabian Månssonmuseet. Hjalmar Råstorp högg honom och statsminister Olof Palme avtäckte 1972. Foto: Anders B Schjørring

Fabian Månsson skulle aldrig glömma Hasslö.

”När man trädde ut ur en sådan miljö av ärlighet och kraft, blev man snart inte lite desillusionerad”, skrev han senare.

På fastlandet möttes Månsson av en ”dunst av gemen tarvlighet”från dem som påstod sig vara moralens väktare och samhällets stöttepelare. Livet igenom skulle han gissla överklassen och maktens män.

Det sägs att han höll åttatusen föredrag. De kunde vara i sex timmar, men folk älskade honom trots att alla inte förstod vad han menade.

”Vi måste bekämpa militarismen på alla möjliga sätt, men vi måste dock hålla på försvaret”, sa Fabian Månsson vid det socialistiska ungdomsförbundets kongress 1903.

Sådant gjorde honom populär i två läger. Men någon egentlig maktpost fick han aldrig.

På somrarna blir Hasslöborna ännu fler, för då kommer sommargästerna.

Husen på ön blir bara dyrare. Ulf Karlsson kan peka ut en av de gamla kåkarna invid hamnen, en usel stuga på femtio kvadrat som gick för sexhundratusen i våras och då är det ändå röta i bjälklaget.

Men så blir det när alla ska bo vid havet till varje pris.

Hur gick det med Fredriksson och hans stängsel, undrar vi arton år efteråt. Nils-Gunnar Petersson har samlat tidningsklipp om Hasslö i mer än ett halvsekel och vet besked om det mesta.

Öborna vann. Fredriksson sålde sin stuga till slut. Nu har en Karlskronafamilj den, och stigen går över tomten som förr i världen.

Fabian Månsson ler kanske i sin himmel åt detta. Han avskydde ”bleksiktig kompromissvilja”.

Men nästan ingen använder stigen längre. Butiken som gav folk ärende till de krokarna av Hasslö finns inte mer.