Svensk blåser liv i romerska hästkapplöpningar

JERASH. Jordanien kallas ibland lite skämtsamt för bibelbältet. Det var i det som i dag är Jordanien som Jesus döptes, Moses frambringade vatten ur klippan och Lot och hans två döttrar tog sin tillflykt. Inte konstigt att många av de turister som besöker landet lägger sin resrutt efter bibliska minnesmärken.

Men Jordanien var också en del av det romerska imperiet och några av de mest välbevarande lämningarna från den tiden återfinns här. En av dem är Jerash, världens bäst bevarade romerska provinsstad. Det är här som Stellan Lind har förverkligat en nästan 30-årig dröm.

Antikens Formel 1, hästkapplöpningar runt en hippodrom, har återuppstått i den jordanska staden Jerash. Foto: Andreas Karlsson

Vi sitter på läktaren intill hippo-dromen i staden Jerash, fem mil norr om Jordaniens huvudstad Amman. Kapplöpningsbanan här var en gång i tiden Romarrikets minsta hippodrom på 244 gånger 52 meter. Den byggdes någon gång mellan första och tredje århundradet och sammanlagt fanns det plats för 15000 åskådare. I dag är läktarkapaciteten 400 platser på ena långsidan och många av stenbänkarna är fortfarande original.

–Den största kapplöpnings-banan i romarriket var Cirkus Maximus i Rom med plats för 157000 personer, 200 dagar om året anordnade man tävling där. Ingen fotbollsmatch har hittills lockat lika många åskådare, möjligen med något undantag, säger Stellan Lind.

Han flyttade till Jordanien 2000, främst för att arbeta som konsult inom läkemedelsbranschen. Två år tidigare hade han dessutom bevittnat restaureringsarbetet i Jerash och insett att hans gamla dröm skulle kunna bli verklighet.

–Tanken på att starta hästkapplöpningar hade jag haft i huvudet sedan 1977 då jag såg Ben Hur på bio. När jag såg restaureringsarbetet förstod jag att här fanns en genuin, antik arena som man skulle kunna använda för romerska spel.

Medan vi pratar flanerar flera turistgrupper förbi. Hela dagarna flyter det förbi en ström av besökare – de flesta kommer för att se ruinerna efter den antika staden som ligger på höjden bortom tävlingsbanan.

Jerash införlivades i romar-riket 64 f Kr och var fram till 747 – då staden förstördes av en jordbävning – en blomstrande ort. Än i dag kan man i de antika delarna se hur vagnshjulen urholkat stenläggningen på vägen mot Damaskus och hur fram-stående familjers namn ristats in vid sittplatserna på de två teat-rarna. Delar av det vackra mosaikgolvet i basilikan finns kvar, men mäktigast av allt är Artemis-templet och de 23 meter höga kolonnerna som trotsade jordskalvet.

Det är turistströmmen som passerar Jerash som Stellan Lind och hans kollegor hoppas kunna locka till Race (Roman Army and Chariot Experience). Sedan mitten av november anordnas två föreställningar om dagen och före varje show tar den svenske affärsmannen på sig sin ”uniform” – en toga och ett par exakta kopior av den romerska härens skor, caligae.

Med sin entusiasm och glöd för projektet försöker han locka turisterna att stanna. Meningen är att de romerska spelen så småningom ska ingå i rese-bolagens dagsprogram för Jerash.

Uppvisningen i Jerash är med största sannolikhet den enda i vär lden i sitt slag. De sista detaljerna är visserligen ännu inte är på plats och det har varit svårt att hitta hantverkare och rätt material. Men Stellan Lind påpekar att all rekvisita är tillverkad i Jordanien.

Än så länge finns det två vagnar som är körklara. I slutet av året ska det förhoppningsvis vara fyra och man tränar nu för fullt inför den officiella invigningen i mars 2006.

– Tillsammans med min brittiske partner Jeff Cullis hälsade jag på Alfredo Danesi i Rom 1998, det var han som byggde vagnarna till Ben Hur. Vi tog bilder och mått, men nu när vi arbetat med att återskapa dem här har det har varit svårt att få vagnarna klara i tid.

De vagnar som byggts för – Race är rustika tvåhjulingar som väger mellan 80 och 90 kilo. De romerska vagnarna var betydligt lättare, vägde omkring 40 kilo och beskrivs av Stellan Lind som ”en spånkorg med lite läder och två hjul”.

Föreställningen inleds med 45 fullt utrustade romerska legionärer som förevisar sina stridskonster. Därefter följer gladiatorspel med före detta elitsoldater från den jordanska armén som har tränats av brittiska stuntmän. Och publiken får sin beskärda del av romerskt underhållningsvåld.

Men det är hästarna som är höjdpunkten. Visserligen förekommer ingen vadslagning – det är förbjudet i Jordanien – och själva tävlingen är av säkerhetsskäl iscensatt, men uppvisningen är trots det spektakulär.

–För första gången på 1800 år kan man åter se romerska kapplöpningar i Jerash, myser en stolt Stellan Lind.

Flaggorna som vajar ovanför startburarna – tio bågformade öppningar i muren som löper längs ena kortsidan – har samma färger nu som då. En grön, en röd, en vit och en blå. Färgerna representerar de stall som deltog med ekipage i tävlingarna. Varje lag ägde stora stuterier, flera kuskar och hade egna verkstäder.

– Kuskarna var till en början slavar men den som var framgångsrik kunde bli fri och blev ofta ruskigt rik. De hade samma status som dagens idrottsstjärnor.

Huvudtränaren och kusken Nihad svänger upp sitt ekipage på långsidan och manar på hästarna. Kurvan är skarp och hästarna hetsiga. Vagnen ser – trots sina 90 kilo – klen ut i den höga farten.

Men Nihad står fast och lugn. Fyra tömmar i handen och massor av driv i rösten. Parhästarna knycker runt kurvan och sanden sprutar om hjulen.

– Det blir svårt, medger Nihad efter uppvisningen, att träna fyra ekipage som ska framträda samtidigt. Men det är klart att vi kommer att klara det.

Stellan Linds dröm slutar inte där. Det finns planer på att träna och utrusta några hästar och ryttare som dåtidens lätta kavalleri.

–Korsriddarna var katastrofala för den här delen av världen och det arabiska kavalleriet var deras motståndare. Det hade varit roligt att kunna visa upp hur de såg ut. En dag ska vi köra fyrspann också. Men det är riktigt svårt.

–Ett annat projekt är att få Svensk Filmindustri att komma hit och spela in de filmer som ska baseras på Arn-böckerna. Det var ju trots allt till de här trakterna som korsriddarna kom, tusen år efter romarna, säger Stellan Lind.