Ryggsäcksturism med flärd

När begreppet lanserades i mitten av 00-talet sades det också om människor som inte kunde åka någonstans utan mängder av tekniska prylar som laptoppar, Ipods och kameror. Men så är det inte längre. Alltför många som reser med ryggsäck har en Iphone i fickan.

Kännetecken som fortfarande gäller är att flash­packer väljer flyget framför dygnslånga bussresor. Och måste de åka landvägen föredrar de luftkonditionerade bussar. Tredje klass på lokala tåg är inget för dem. Däremot bor de gärna på designade vandrarhem eller trendiga hotell. Väl inkvarterade föredrar de en behagligt mjuk bädd. Våningssängar är uteslutna.

Åse Balko driver bloggen Flashpacker girl.

Hur kom du på att den skulle heta så?
– Det var ganska enkelt. Jag och min man reser ganska mycket och har alltid ”rygga”. Det ger flexibilitet. Man kan dra på sig ryggsäcken och sticka iväg, i stället för att behöva släpa på sitt bagage. Vi kör också en lite bekvämare variant av resande. Till exempel tog vi inrikesflyg i stället för tåg när vi var i Kina nyligen. Vi vill vi ha en viss standard på hotell, rummen ska vara rena och fräscha. Och vi tar hellre ett ställe som har frukost än ett som inte har det.

Uttrycket flashpacker myntades i Australien utifrån det engelska slanguttrycket ”flash” som anger att man har en dyrare stil eller konsumerar dyrare saker, och ”backpacker” – ryggsäcksturist. I svenskan har ordet ”flashigt” kommit att betyda något lite häftigt, något man vill visa upp.

Sylwia Murman som 2007 skrev en magisteruppsats i sociologi med titeln ”Att vara Flashpacker eller Backpacker, Identitetsutveckling i Global tid”, kallade flashpackern för en globalt rörlig yuppie.

I dag är flashpacker en etablerad sorts turister. Och reseindustrin har hakat på. I Rotorua på Nya Zeeland finns till exempel vandrarhemmet Regent Flashpackers som enligt egen utsago vänder sig till ”business class backpackers” och har sådan lyx som simbassäng och bar.