Galicien - orört paradis

Men i hamnen råder full aktivitet, och prick kvart i sju drar budgivningen igång. Det luktar fränt av hav i den stora hallen, det slamrar och mumlar när restaurangägare och exportörer lyfter, känner, väger och bedömer. Galicien förser stora delar av Spanien med fisk och skaldjur, och det är här i La Coruña, och i den stora hamnen i Vigo, som det mesta av fångsterna säljs. Sardinerna glänser, kräftorna rasslar, humrar vevar makligt med klorna, och jättelika marulkar ligger med butter uppsyn och glor. Invid högarna med percebes, den galiciska delikatessen, råder stor koncentration medan auktionsförrättaren sjunger och rabblar och PANG, låter han klubban falla, och ännu en dyrbar låda bärs bort.

På kajen står Soledad Domínguez och väntar på att brorsan ska komma i hamn med en laddning sardiner. Hon har alltid levt med havet, säger hon, alltsedan hennes pappa bestämde sig för att ta sig ur fattigdomen och slå sig på fiske. Idag är de i branschen, alla elva syskonen. Bröderna har båtar, själv äger hon en fiskaffär. Och hennes tre barn kör fiskbil till småbyarna på landsbygden.

– En är musiker och min dotter läser till advokat. Men du vet, jobb finns ju inte. Det är som det är. Jag vill att de ska läsa vidare, fisket finns ju alltid kvar. Och om affärerna går dåligt har man ju ändå alltid mat på bordet!

Säg Galicien och många tänker på nyhetsbilderna från fartygsolyckan 2002, då volontärer från hela Europa kom hit för att rensa stränderna från olja. Andra associerar genast till pilgrimsvandring. Någon tänker kanske på det keltiska arvet och säckpipemusiken. De allra flesta Madridbor suckar, låter axlarna falla och drömmer sig bort till grönska och svalkande regn.

Själv tänker jag på San Jorge, eller San Xurxo som det heter lokalt, en lång ljuvlig strand i trakten utanför arbetarstaden Ferrol. Det är här, där de norra fjordarna, las Rías Altas, skär in i landskapet, som klipporna är som skrovligast, vindarna som starkast, vågorna som vitast, och stränderna som mest orörda. Och nordgalicierna vet att värna om sin trakt. Att få bygglov i den frodiga Doninosdalen, skyddad av eukalyptusskogen, där grönskan myllrar runt ett fåtal villor vars lyckliga ägare sitter inbäddade i tystnad och hortensia och tittar ut över ett oändligt hav, är förstås omöjligt numera. Och några stora hotellkomplex finns inte. Massturismen har inte nått nordfjordarna. Och inte vill man ha hit den heller

. Det sägs att de är svåra att förstå sig på, galicierna. Att de är envisa, tysta, hemliga och stolta. Svala på ytan, men påfallande hjärtliga och trofasta därunder. Ett temperament som liknar det nordeuropeiska. Och så hävdar också var och varannan galicier att de minsann känner sig mer besläktade med irländare än med sydspanjorer.

Inte att undra på kanske, förtryckta som de har varit under årens lopp. Franco förbjöd musiken, gallego – det galiciska språket – och andra ”ospanska” kulturella uttryck. Och kanske uppnådde han därmed just det motsatta, en kultur som är stark och levande i människors liv.

Vi kör småvägarna längs havet, fotografen och jag, styr ut mot Costa de la Muerte, Dödens kust. Namnet säger en del om hur stormarna rutit här under årens lopp, om hur många skepp som krossats mot klipporna, och hur många sjömän som gått under.

Men idag är Atlanten på sitt mest harmoniska humör, fiskebyarna ligger sömniga och lapar sol. I Malpicas hamnbassäng kokar vattenytan av fisk. De kommer in för att äta, förklarar en gammal man som står och tittar ut över havet. Vi har ett bra klimat, säger han, visst stormar det, men vi dör ju varken av värme eller av kyla.

Vi rör oss mellan byarna, där förmiddagslivet stilla flyter, båtar målade i starka färger får sig en morgonsvabbning medan kvinnorna, på väg till och från marknaden, samtalar en stund i skuggan mellan husen. Det är fisket som är den stora, ja, den enda inkomstkällan i dessa bygder. Vi kör igenom Corme ut till den klippiga udden Punta de Roncudo, som lär hysa regionens bästa percebes. Dessa skalförsedda långhalsar lever vid vattenlinjen just där havet slår som hårdast, och många har satt livet till för att komma åt dem. Men idag sköljer bara lätt skummande vågor över de våtdräktsklädda som klänger därute på reven. Vita kors vid strandkanten vittnar om yrkets faror.

Lucinda Rellán Souto står vid sin bil, färdig för dagen, kappsäcken i bakluckan är full. Eftersom arbetslösheten bland kvinnor är enorm, säger hon, så ägnar sig många åt detta.

– Man får jobba snabbt när havet drar sig tillbaka, och springa när vågen kommer. Värst är det runt juletid, skrattar hon, och då ska ju alla ha percebes. När det stormar som värst, då är de som allra finast. Och dyrast förstås¿

Hon minns Prestigeolyckan med en rysning. I närmare ett års tid fick percebesplockandet ställas in och alla som har långhalsar som levebröd fick istället ägna sig åt att tvätta klipporna rena från gegga.

– Jag tror att havet återhämtar sig snabbt. Och de analyserar ju all fisk. Det är klart att sånt här inte får hända. Men om jag ska säga något om politiken, så är det en sak vi behöver härute. En fiskeindustri. Då kanske ungdomar skulle ha möjlighet att stanna kvar.

Byar och stränder avlöser varandra längs vägen. På torget i Muxía leker barnen med vattenballonger, och i änden av den långa strandpromenaden, längst ut på klipporna, står kyrkan Nuestra Señora de la Barca. Vi tar en lång paus där och tittar ut över det stora blå. Det är tyst, ljudlöst glider båtarna längs horisonten, och till och med måsarna sitter i tyst kontemplation. Hit kom Jungfru Maria seglande i en stenbåt, berättar legenden, och kyrkan hyser ännu delar av skutan. Den religiösa mysticismen frodas här där Gud står i nära förbund med Moder Natur.

På kullen invid kyrkan har ett monument rests över oljeolyckan. Ett perfekt granitblock, genomhugget av en djup spricka.

Byarna dyker små och granitgrå upp ur grönskan lockar till avstickare som för oss tillbaka i tiden. Hundar skäller och tuppar gal, sjalettprydda rynkgummor tittar upp från potatislanden. Mellan åkerlapparna står de vackra sädmagasinen, hórreos, som förstenade tidsresenärer, byggda på pålar för att hålla mössen borta. Galicien är än idag småbrukets förlovade landsdel. Men historien är präglad av fattigdom och hungersnöd, särskilt i dessa trakter. Emigrationen var massiv i början av förra seklet, och var och varannan familjefar drog till Amerika för att arbeta.

Det är just i en sådan där liten by vi stannar, för att ta oss en titt på Galiciens längsta hórreo, när amerikanerna kommer bräkande. Hey guys, ropar mamman till barnen, I’ll just go visit my grandparents grave, I’ll be right with you! Manuela Martiñez bor i New Jersey med sina två barn. Det var på tjugotalet som hennes morfar lämnade sin hemby Carnota på jakt efter ett bättre liv. Manuela har en galicisk själ, säger hon, och är noga med att barnen ska känna sina rötter och vara tvåspråkiga.

– Det här är mitt ursprung. Jag vill att de ska älska det jag älskar. Jag försökte flytta hit, vi bodde i La Coruña i tre år, men det gick inte. Jag längtade hem. Folk får säga vad de vill om den saken, men jag älskar den amerikanska livsstilen!

Vi hänger kvar en stund vid kusten. Milda vågor rullar in mot stranden i Carnota som ligger vit, vidsträckt och tom. Sånär som på en familj från trakten som trängs under sitt parasoll och en promenerande man med hund.

Myllrande rör sig turisthorderna längs gränderna i Santiago de Compostela. På Plaza de Obradoiro står en säckpipeorkester och hyllar högljutt sitt arv, medan nyanlända pilgrimer böjer huvudena bakåt för att få en helhetsbild av katedralen, den långa vandringens mål. Högt däruppe i stenkrusidullet sitter Sankt Jakob själv. Han var en av Jesu lärljungar och när hans grav upptäcktes på 800-talet startade kulten. Sedan dess knatar pilgrimer från många länder mot Santiago, ett fåtal av religiösa skäl, men det stora flertalet för den kulturella och mentala upplevelsens skull. De verkligt hängivna drar vandringen till sin spets, nämligen ända ut till kusten och Världens Slut.

Och att från fyrudden Cabo Finisterre se solen göra en brandgul gata och sedan sakta, sakta slurpa ner i havet, det behöver man inte vara någon utpräglad romantiker för att få rysningar av.

Vi tar så en sväng söderöver, gör ett nedslag i hjärtat av sydfjordsregionen, Las Rías Bajas. Vi har hört både bu och bä om Sanxenxo, magneten för havsluftsdesperata inlandsbor och den lilla ön La Toja, lyxturisternas främsta galiciska estrad. Och det vi möter är föga tilltalande, åtminstone om man som vi sätter tystnad framför bilstereodunk, ormbunkssnår framför golfbanor, och hellre beställer nåt som låter kul från en galicisk meny än äter grilled porkchops och fried squid.

Ett par dagar senare står vi i ett jättelikt tält på bläckfiskfestivalen i Mugardos, hemma i friden vid Ferrolfjorden, och mumsar pulpo a la mugardesa, klippta bläckfiskarmar i kryddig sås. Festivalfunktionärerna fyller ideligen kall Ribeiro i våra lermuggar, och livet ter sig påfallande ljust.

Intill oss står två unga brunbrända killar och sätter tänderna i var sin bit bläckfiskfylld paj, empanada.

– Vi jobbar i närheten, men vi hade kommit ändå. Det är viktigt att hålla på traditionerna, säger Angel Piñon Soto.

– Ja, jag menar jag spelade säckpipa och dansade folkdans när jag var yngre. Man bär kulturen inom sig här. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Det är väl helt enkelt så att det som har varit förbjudet är det som lockar mest.