Safari i Danmark med djur från hela världen

Kan vi inte veva ner rutan, bara lite grann?

Hörde jag rätt?

Förbluffad stirrar jag på fotografen Jessica.

Hon sitter upptryckt mot den högra, halvskitiga bilrutan med kameran i högs­ta hugg och förväntansfull blick, bara ett stenkast från ett av världens farligaste djur.

Även om djuret för tillfället ligger utsträckt på en trädstam och dinglar nonchalant med svansen – hindrar det knappast mig från att ha båda händerna på ratten, hjärtat i halsgropen och foten beredd på gasen.

Vis av erfarenhet, efter ett antal äventyrsfilmer, vet jag hur blixtrande snabbt en nonchalant tiger kan vakna till liv.

Dessutom lyssnade jag uppmärksamt när den pressansvarige för typ en timme sedan predikade om vikten av att inte veva ner rutan i Tigerskogen, som är det populäraste och farligaste området på hela Knuthenborg Park & Safari i Danmark.

Orden ekar fortfarande i huvudet ”det räcker med några centimeter för att tigern ska kunna dra ner rutan med en tass.”

– Rör inte bilrutan, morrar jag därför, så trevligt jag någonsin kan.

Ännu har högsäsongen inte kommit i gång, ändå cirkulerar många bilar runt den blundande tigern. Och även om djuret är lika skräckinjagande som vackert kan man inte låta bli att ömma lite för dess situation.

”Får du någonsin vila i fred, Shere Khan?” tänker jag, utan att släppa ratten.

Solen gassar på ”Savannen” där noshörningar, gnuer, antiloper och giraffer strosar omkring.

Smack! Smack! Smack!

Här och var pussas det vilt mellan dem.

Det kan vara så att djuren i parken får någon form av fotomodellarvode.

Speciellt välbetalda är i sådana fall zeb­rorna.

Någonstans i den stilla, svalkande savannbrisen tycker jag mig höra en av dem säga: ”Kom Nisse så pussas vi, för här kommer ännu en dum turist med en kamera”.

Lika linslusiga är babianerna i en annan del av parken. Titt som tätt kör apbussen in i babianernas och lemurernas värld med ett lass nyfikna besökare.

– Jag älskar mitt jobb, det är ett av de bästa jag någonsin haft. Folk kommer hit med gott humör och för att få en upplevelse, säger Uffe Svenstrup som sedan två år tillbaka titulerar sig "apbusschaufför”.

En del babianer nöjer sig inte med att bara pussas framför kamerorna. Nej då, några blir mer intima än så i familjeparken.

Men knappt hinner vi reagera förrän stunden är över. Två sekunder, underbart är kort?

Överhuvudtaget beter sig tiden märkligt i safariparken. Den går fort för besökaren som vill hinna uppleva allt från fåglar och kängrur till kameler, bisonoxar och tigrar.

Men hos åsnorna tycks klockan stå stilla.

Djuren solar sig i tystnaden, eller svalkar sig i skuggan av vad som bäst kan liknas vid en korkek.

– För barn som har problem betyder djuren mycket. De känner att de kan uttrycka sina känslor när de är tillsammans med dem, säger Carsten Ömark som jobbar på ett behandlingshem för utsatta barn.

Hans son har gått i sin fars fotspår och har i dag med sig flera barn från Grönland.

De springer ur sina bilar, kelar med åsnorna i det gröna, varma gräset.

Men det är långt ifrån bara barn som faller för de långörade djuren.

Plötsligt är fotografen Jessica borta.

Efter några minuter hittar jag henne. Hon har kastat ifrån sig kameran och ligger ner, nos mot nos med en av minstingarna, ett grått åsneföl med blå ögon.

– Hon heter Molly. Jag vill inte gå härifrån, säger hon.

Och jag förstår precis vad hon menar, så länge tigern är långt, långt borta.