Inte bara safari

Vilda lejon i frihet är just så omtumlande att möta som man skulle kunna föreställa sig. Men det är inte främst mötet med de vilda djuren som blir den starkaste upplevelsen i Kenya.

– Jag skulle aldrig låta min dotter gå i skolan, säger Manfred illmarigt och rättar­ till det röda skynket han bär runt kroppen.

– Varför skulle hon göra det? fortsätter han. Det bara slutar med att hon väljer sig en man som inte är massaj. Hur ska jag då få fler kor?

Hans färgstarka armringar och mönstrade halssmycken klirrar där han går med långa kliv över den torra slätten. Mobiltelefonen ringer oavbrutet med en signal som måste vara hämtad från något slags masai-topp-10-lista och Manfred svarar snabbt, diskuterar ivrigt och skrattar ofta. Han är lång och gänglig och liksom svajar fram. Man får pinna på för att hänga med.

Manfred är massaj och vår ciceron för dagen. Hans ursprungliga namn har tolv vokaler. Tilltalsnamnet Manfred fick han när han gick i skolan. Vi är på väg för att besöka läkarstationen i byn Talek. Det är en av många massajbyar som ligger precis utanför nationalparken Masai Mara.

Manfred babblar vidare på bra engelska, skojar glatt emellanåt och ler spjuveraktigt åt våra frågor.

Ja, han är uppvuxen i en liten hydda i en traditionell massajby. Ja, han började valla kor med eget ansvar som liten pojke. Ja, han är gift och vill absolut ha några fruar till. Nej, han kan definitivt inte tänka sig att låta sin dotter få gå i skolan.

Masai Mara är jordens däggdjurs­tätaste område och den i särklass främsta anledningen till att ett par miljoner utländska besökare gästar Kenya varje år.

I och strax utanför nationalparken, som är stor som halva Gotland, finns ett femtiotal safaricamper där så gott som alla besökare bor några nätter. Grundupplägget är i stort det samma: safari i gryning och skymning då djuren är som mest aktiva, måltider och övernattning på respektive camp.

Solen har just krupit upp över horisonten och efter en snabb kopp te och några kex är vi iväg. Frukosten får vänta. Jeepen skumpar fram över savannen som vaknar i ett milt och vackert morgonljus.

Vår safariguide och chaufför George har ögon som en örn. Trots att han måste hålla koll på vägen som emellanåt bara består av hjulspår och djupa lerdiken, och trots att vi i jeepen är ytterligare sex personer som ivrigt spanar åt alla håll, är det nästan alltid George som ser djuren först: En elefantfamilj på vandring över en enorm slätt. Gamar här, ett gäng mungor där. Och så förstås giraffer, zebror, gnuer, schakaler, hyenor och massor av Pumba ... hm, vårtsvin. Det är som i ”Lejonkungen”.

Ingen djurspaning eller så kallad game drive är den andra lik. Både landskapet och upplevelsen skiftar, och medan morgonljuset är milt och så småningom övergår i blekt vitt, lyser hela savannen i solnedgången som av guld. George har arton års erfarenhet som safariguide och vet i vilka miljöer det kan löna sig att leta efter olika djur.

Men även om han nog anar mer än vi kanske tror, så kan man förstås aldrig veta säkert med vilda djur. Det gör safarin till precis det äventyr som så många drömmer om.

Just den här morgonen bjuder på två vitt skilda upplevelser.

Ena stunden befinner vi oss i ett virrvarr av andra safaribilar – och lejon. Fyra lejon vandrar obekymrat omkring bland bilarna, jag räknar till tjugotvå stycken. I fonden stiger två varmluftsballonger sakta över horisonten medan italienare, japaner, tyskar och skandinaver ivrigt spanar med kameror och kikare i högsta hugg. Hela situationen känns som tagen ur en film och på något vis ovärdig både lejonen och miljön vi vistas i. Det är hysteriskt.

En stund senare är vi ensamma. George har spanat in något och låter vår bil krypa fram. Så stannar han plötsligt, pekar och stänger av motorn. Där!

Fyra giraffer står och mumsar bland träden. De är till hälften dolda av grönskan men stannar upp i rörelsen, tar några svajiga kliv framåt och tittar på oss, nyfiket. Det är alldeles tyst. Så står vi en stund och betraktar varandra. Kamerorna klickar, men inga bilder i världen kan fånga känslan. Det är otroligt mäktigt.

Några timmar senare är frukosten avklarad i restaurangen, modell stor hydda utan väggar, hemma på campen. Stämningen är glad, varm och uppsluppen. På den stora gräsmattan springer två norska småpojkar omkring och övar sig i spjutkastning med två massajer som instruktörer. Alla fyra tycks ha lika roligt.

Folkgruppen massajer utgör två procent av Kenyas befolkning men har trots sitt förhållandevis ringa antal en framträdande plats i marknadsföringen av Kenya som turistland.

På safaricampen Basecamp har massajerna dessutom en betydande plats i själva verksamheten. Åtta av tio som arbetar på Basecamp är massajer. Manager med det övergripande ansvaret för den dagliga driften är Grace Sorimpan Osoi, som är massaj.

– Jag vet faktiskt inte vilket år jag föddes, säger Grace Sorimpan Osoi och ler åt mina höjda ögonbryn.

– Ärligt talat så bryr jag mig inte om det, sånt är inte viktigt för oss massajer. Jag har märkt att många i västvärlden är helt besatta av tanken på morgondagen, på vad som ska hända sedan. Massajer lever för dagen.

Det faktum att Grace Sorimpan Osoi är kvinna och numera chef över ett antal manliga kollegor är smått sensationellt i en kultur där kvinnan traditionellt har en undanskymd roll. Massajflickor går vanligtvis inte i skolan och får från späd ålder hjälpa till att sköta hushållet. Grace hade turen att få gå i skola, berättar hon.

– En dag kom en man till byn för att välja ut vilka barn som skulle få bli elever. Jag kunde lägga höger hand på vänster öra och var därmed kvalificerad! Vi satt i skuggan under ett träd och lärde oss skriva med en pinne i sanden.

Många år senare fick Grace Sorimpan Osoi praktisera på en lodge i Masai Mara, vilket ledde till ett jobb som receptionist på Basecamp. Basecamp skickade henne så småningom till ett av landets bästa college, och därefter kom Grace tillbaka – som receptionschef och numera driftschef.

– De flesta som arbetar på campen är män och de respekterar mig, säger hon. Många kvinnor ser mig som en förebild. Vi jobbar tillsammans, massajer är vana att dela på allt.

Norskägda Basecamp Explorer är ett företag som har fått flera utmärkelser för sitt ekologiska arbetssätt och förmågan att involvera lokalbefolkningen.

De gäster som vill göra mer än att ta sig en tupplur i tältet mellan safariturer och måltider, har mycket att sysselsätta sig med.

Tillsammans med en massaj som guide kan man besöka massajbyn i närheten, eller skolan.

Man kan handgripligen hjälpa till att plantera träd som ett konkret bidrag för att mildra avverkningen, och i förlängningen den globala uppvärmningen.

Man kan besöka massajkvinnornas hantverksverkstad, där färgstarka smycken och annat tillverkas i traditionella mönster.

Som gäst på Basecamp kan man också åta sig att sponsra en massajflickas skolgång.

– Det är inspirerande att jobba med människor som får möjlighet att utbilda sig, tycker Grace. Vi har till exempel ett hiv-projekt på campen, där vi utbildar all personal och betonar vikten av att de för kunskapen vidare.

Dagens safariutdelning diskuteras högljutt kring och mellan middagsborden i den rustika restaurangen. Hur många lejon såg ni? Va, sju stycken?! Vi såg bara fyra. Leopard, verkligen? Hur nära?

När vi senare sitter i ring kring lägerelden med varsin Tusker öl i handen tar massaj Big Moses till orda. Han är som sinnebilden av en byäldste: klok, välutbildad, mycket vidsynt och dessutom berest.

– Kan ni förklara för mig, börjar han, hur det kommer sig att skandinaver kan vara pojk- och flickvän i kanske tio år innan de bestämmer sig för att gifta sig – och sedan skiljer de sig. Varför?

Safariresenärerna runt elden skrattar lite och tittar förläget på varandra. Tystnad.

– Våra val baseras på kärlek, försöker någon. När kärleken tar slut tar äktenskapet slut. Både mannen och kvinnan kan ju försörja sig själva.

Big Moses nickar lite. Så berättar han om när ”shit happens” mellan två makar hos massajerna. Tjugo–trettio personer samlas och försöker hjälpa till att reda ut vad som gått fel och hur det ska bli bra igen. Ingen privat angelägenhet precis.

– Varför är ni förresten så fixerade vid vad som är privat? undrar han vidare.

Samtalet växer, till en början trevande. Men det är tydligt att Big Moses inte är ute efter att glänsa, eller att lägga någon värdering i vad som förefaller bättre eller sämre. Han bjuder på sig själv, och bjuder in oss att göra detsamma. Något ytligt snack är det inte tal om. Våra världar möts där runt elden.

Kvinnlig omskärelse är nästa samtalsämne. Det är något som fortfarande praktiseras hos vissa massajer, trots att det är olagligt.

Big Moses är emot det, och berättar om sin egen dotter som går på internatskola och vill bli pilot. När hon kom hem och deklarerade att hon inte vill bli omskuren sade Big Moses ok. Hans egen mamma däremot blev väldigt upprörd.

En makalös stjärnhimmel välver sig över oss. Mörkret bortanför eldens glöd är kompakt och fyllt av ljud. Hyenor skäller någonstans i bakgrunden. Jag frågar Big Moses vilken den vanligaste frågan bland gästerna är.

– Folk som kommer hit är besatta av tid, tycker Big Moses. ”What time ...?” är den vanligaste frågan. När blir vi väckta, när ska vi äta frukost, när ska vi åka på safari, hur länge ska vi vara på safari? När ska vi åka tillbaka till Nairobi ...?

– Lev nu, vill jag säga till er. Det är ju nu ni är här! Dessutom har jag hört att det vanligaste svaret i er värld oftast är: ”Jag har inte tid ...” Kan det verkligen vara så?