Kylslagna utsikter

Båten forsar fram i tjugotvå knop på den turkosblå insjön i Patagonien. På däck står förväntansfulla turister som inom kort ska få uppleva vad som blivit ett av världens snabbast växande turistmål. Efter rapporterna om klimatförändringarna har den internationella turismen till södra Argentina ökat med fyrahundra procent.

– Alla pratar ju om de smältande glaciärerna. Självklart vill man se dem på riktigt, säger Martin Müller från Hamburg.

Han har rest hit med sin fru Connie. Hon rättar till hårbandet så att fartvinden inte ska få håret att blåsa i ansiktet.

– I förra veckan vandrade vi i Anderna. Nu ska vi se glaciärerna, säger Connie och vänder ryggen mot vinden.

Båten närmar sig viken där den största av glaciärerna i Patagonien ligger. Den heter Glaciar Upsala och är uppkallad efter det svenska universitetet som var den första institution som bekostade en vetenskaplig expedition till området. 1908 blev den svenske forskaren Percy Quensel första vetenskapsman som tog sig fram över den tio kilometer breda glaciären. I dag är Uppsalaglaciären den som drabbats mest av klimatförändringarna.

På tolv år har den tappat nio kilometer i längd.

– Man tror knappt det är sant. Vad är det för liv vi lever, säger Connie och iakttar isbergen i viken.

De blir fler och fler. Kaptenen får slå av på farten. Vi kryssar mellan isbergen som fått surrealistiska former i värmen. Även färgen känns konstig. Solljuset får isen att skimra i isblått. Isen ser ut som flytande Vicks blå-tabletter.

Efter en halvtimme av försiktigt kryssande ser vi glaciärens vita vägg som stupar brant ned i sjön. Kanten är åttio meter hög.

För att undvika svallvågor när den kalvar i sjön lägger båten sig på ett säkerhetsavstånd på tre hundra meter.

Kamerorna smattrar.

– Wow! Den är ju mycket större i verkligheten, säger Jasmine Martin från Australien.

Hennes man hör henne inte. Han filmar. Som många andra turister är han låst vid tanken att fånga ögonblicket när ett kalvande isblock rasar i sjön.

Först när båten legat still i femton minuter ger han upp.

– Ja, ja. Vi har i alla fall varit här, säger Paul Martin och stänger av kameran.

Båten kryssar ut och kör in i en isfri vik där vattennivån höjts på grund av klimatförändringarna. Tre jeepar körs upp på stenstranden. Vi hjälps i land. Här på andra sidan av Glaciar Upsala ligger Estancia Cristina, en nedlagd fårfarm som drevs av familjen Masters från England.

För tio år sedan gick den sista arvingen bort och den argentinska staten tog över. I dag utarrenderas fårfarmen till ett investmentbolag i Buenos Aires som lyxrenoverat gården.

De riktar in sig på vad som blivit det senaste modet i Patagonien – leva exklusivt lantliv.

– Ni som anmält er för hästridning träffas vid stallet bakom huset efter maten. Ni som ska gå trekkingen över berget kan samlas här vid ingången. Och ni som vill gå rundturen på fårfarmen kan sitta kvar. Buen provecho. Hoppas maten ska smaka, säger guiden medan borden dukas upp med helstekt lamm, nybakat bröd och sallad.

Vinkuporna fylls med argentinsk Malbec från Mendoza. Vi sätter oss ned med det australiska paret.

– I höstas pensionerade vi oss. Nu ska vi bara resa, skrattar Jasmine Martin.

Paret har valt den dyra varianten. De ska sova över i den avlägsna gården som endast går att nå med båt. Det kostar 2 400 kronor per natt.

– Vad som fick mig att tända var tanken om att vakna upp här. Mitt i ingenstans. Med bergen, vidderna och den friska luften. Vi bor ju i Sydney, säger Paul Martin mellan tuggorna.

Vi har inte råd att stanna över. I stället beställer jag en hästtur. Vet egentligen inte varför. Jag har inte ridit sedan någon drog mig runt på Jägersro när jag var barn. Men nu är jag i Patagonien och då ska jag banne mig rida. Innan maten riktigt lagt sig sitter jag upp på Zainito. Namnet betyder ”den lille lömske”. Men det kvittar. Vinet har gjort mig modig.

– Drar du åt vänster, går han till vänster. Drar du åt höger, går han till höger. Vill du att han ska stanna, drar du mot dig. Vill du att han ska löpa så släpper du bara på tyglarna. Och vill du att det ska gå undan så trycker du bara fötterna hårt mot buken, säger guiden och ler.

Jag testar lite lätt och visst, det funkar.

Första utmaningen blir att korsa den vilda forsen som rinner ned från Anderna. Floden är trettio meter bred.

Guiden går före och jag ser hur hans häst kämpar i strömmen. Vattnet når en bit över buken. Zainito vill inte gå över. Jag ger honom en lätt kick med fötterna. Det skulle jag inte gjort. ”Den lille lömske” kommer fel i forsen och för ett ögonblick kan jag se mig själv virvla nedströms i det nollgradiga vattnet med femhundra kilo häst.

Men Zainito hittar ett nytt spår. Jag drar och drar åt höger. Zainito flåsar. Flodens kraft trycker oss nedströms. När vi är på mitten virvlar det iskalla vattnet upp på mina vader.

– Jävla guide, tänker jag. Det är så här de hämnas på oss stadsbor.

När jag kommer över på andra sidan, blöt upp till knäna, skrattar han.

– Nu är du invigd i Patagonien.

Det är sommar och dalen är full av maskrosor, prästkragar och högt, kraftigt gräs. Luften är frisk och solen bränner. Enorma tistlar sträcker sig i manshöjd.

Några får betar i gräset. Bakom oss rusar farmens vilda hästar och framför oss reser sig Andernas klippiga toppar. Den vita snön dröjer kvar på topparna. Nu fattas det bara att kondoren ska glida ned i dalen för att bilden ska bli komplett.

Vi rider uppför ett berg. Zainito stannar till först en halvmeter framför ett stup. Det isar till i magen. Men utsikten är förtrollande. Det går att se Monte Fitz Roy och Cerro Torre vid den chilenska gränsen, två legender inom klättringsvärlden.

Ett flertal expeditioner, några med dödsolyckor som följd, misslyckades. Först 1988 kunde Silvo Karo och Franc Knez från Slovenien bestiga Cerro Torres topp på 3 102 meter. Det är de extrema vindarna från Stilla havet som ställer till det. Från stiltje till 55 sekundmeter på några timmar.

När vi rider tillbaka mot forsen sträcker jag mig i sadeln.

– Det här klarar vi, säger jag till Zainito och klappar om honom.

Det glest befolkade Patagonien är en av världens mest mytomspunna regioner.

När immigranterna anlände i början av 1900-talet var området laglöst. Britter, kroater, tyskar, italienare, walesare och ryssar köpte mark och en undanskymd plats. Eftersom vidderna var enorma fanns det plats även åt de mest efterlysta.

De amerikanska bankrånarna Butch Cassidy och Sundance Kid flydde hit 1903 och omskolade sig till boskapsfarmare. Det gick så där. Efter fem år härjade de runt igen och rånade banker i de avlägsna kuststäderna.

När andra världskriget tog slut blev byn Bariloche, i norra Patagonien, tillflyktsort för nazister. Här låg alpliknande timmerhus vid spegelblanka insjöar. I bakgrunden syntes snötäckta toppar sticka upp ur den täta, gröna barrskogen. Klimatet och omgivningen fick nazisterna att känna sig som hemma i Bayern.

Nazistläkaren Aribert Heim, även kallad ”Dr. Tod”, uppges leva någonstans i dalgången, 94 år gammal.

I dag är Bariloche den största semesterorten i Patagonien.

När den argentinska peson föll i värde efter den ekonomiska kollapsen 2002 rusade utländska investerare för att köpa sin drömgård i ett av världens mest fascinerande naturområden.

Skådespelarna Sylvester Stallone och Christopher Lambert, CNN:s ägare Ted Turner och den italienske modeskaparen Luciano Benetton är i dag de största privata markägarna i Patagonien. Mapucheindianerna protesterar och menar att det är deras mark som sålts.

Den exklusiva turismen, den rena luften och den goda, hemgjorda chokladen har fått Bariloche att bli Sydamerikas Genève. I regionen ligger också gamla skotska och walesiska samhällen som fortfarande serverar scones och te. Byarna ligger längs den klassiska Ruta 40, kallad ”La Cuarenta”, Argentinas motsvarighet till Route 66.

Vägen slingrar sig fram vid Andernas sluttningar, går över forsar och korsar fårens betesmarker. Efter 140 mil, och tre dagars intensiv körning på grusvägar, når man El Calafate där de 47 isblå glaciärerna, som ingår i det patagoniska istäcket, breder ut sig.

För tio år sedan var det endast frilufts­turister och forskare som behövde öva inför Antarktisexpeditioner som tog sig hit.

I dag tvingas byborna i Calafate hyra ut sina rum för att ta emot turisterna.

Glaciärturismen har gjort att det nu finns 7 000 hotellbäddar i en stad som för bara några år sedan hade 6 000 invånare.

Den största sevärdheten är glaciären Perito Moreno. Den är lättare att ta sig till än Uppsalaglaciären. Det räcker med att stiga på en buss som tar en till utsiktsplatsen. Endast hundra meter bort sträcker den imponerande glaciärväggen ut sig.

– Vi var där i går, säger det tyska paret när vi tar båten tillbaka från Estancia Cristina.

De berättar att glaciären kalvade i sjön när de var där.

– Vi hade riktig tur, skrattar Connie Müller.

Den enda fråga turisterna inte ställer sig är hur deras egna koldioxidutsläpp påverkar glaciärerna. När vi ska resa hem träffar vi några amerikanska par på den nybyggda flygplatsen.

– Vi vet att det egentligen inte är bra att flyga så långt. Men vad ska vi göra. Allt det här snacket om global uppvärmning lockade oss. Vi ville ju se glaciärerna. Nu ska vi vara miljövänliga resten av våra liv, skrattar Linda Clough och delar ut spelkorten i väntan på flyget hem till Kalifornien.