Packat, puder eller sorbet

Mars månad och solen skiner från en klarblå himmel. Vi – Hanna Kajsa Fernström, den svenska bergsguiden Linus Kulstad och jag – har åkt till Alagna för att njuta av enorma snömängder och en fantastisk offpist.

– Ni skulle varit här för en vecka sedan. Hela januari och februari var bara puder, säger den lokala bergsguiden Michele Cucchi och skrattar.

Dagarna innan vi anländer till Alagna har det blåst mycket hårt. Den härligt fluffiga lössnön som präglade årets första månader har nu förvandlats till ett hårt salsgolv av skare.

– Det finns alltid bra snö, det gäller bara att veta var man ska leta, säger vår svenska bergsguide Linus Kulstad lugnande.

Linus Kulstad har tidigare bott och åkt mycket i Alagna och vet var man ska finna orörd och bra snö även då förhållandena talar emot en. För att göra vistelsen i Alagna än mer bergsnära har vi beslutat oss för att bo uppe på berget på Rifugio Vigevano på 2 864 meter höjd. Med ryggsäck och en gemensam hockeytrunk tar vi liften upp. Sätter på oss skidorna och efter fem minuters enkel skidåkning är vi vid vårt hem under de närmsta dagarna.

Rifugio Vigevano byggdes 1914 men har bara varit öppet vintertid de två senaste åren.

Hit åker man inte för att få lyx-boende utan för att få uppleva naturens skiftningar dygnets alla timmar, den goda maten och den otroliga utsikten. En stjärnklar natt kan man se ljuset från Milano drygt tolv mil bort.

Efter en snabb, men ljuvlig, espresso knäpper vi på oss skidorna. Linus kollar så att vi har satt på våra lavinsändare och åker först ned, tätt följd av Hanna Kajsa Fernström.

De första åken blir mest för att känna hur vinden har påverkat snön. Det är inte så illa som vi först trodde. På flera läsidor ligger snön relativt opåverkad och mjuk, och på solsidorna har det börjat bildas sorbetaktigt vårslask.

Klockan börjar bli efter lunch och solen steker.

Vi beger oss till granndalen Gressoney. Gressoney och Alagna är en del av Monterosa Superski, ett mycket stort skidsystem som sträcker sig över tidigare nämnda dalar samt Champoluc-dalen. Liftsystem som ger enorm variation och stora möjligheter.

Efter några härliga storslalomsvängar i den mjuka pisten stannar vi till, tar skidorna på axeln och tar sikte på en liten bergstopp. Hanna Kajsa spårar, svetten lackar och pjäxorna sjunker djupt i den mjuka snön.

Vi viker av längs med en bergskam. Här är snön hård och inte lika jobbig att gå i.

På vänster sida om kammen breder en härligt sydvänd, gles lärkträdsskog ut sig. Terrängen är fylld med små hopp och kullar, som gjord för lite lek.

– Jippi, riktigt vårslask! utbrister Hanna Kajsa då hon dansar iväg mellan lärkträden.

Ivrigt sätter jag på mig skidorna och lägger dem i fallriktningen. Snön är precis lagom mjuk så att skidorna surfar uppe på. Lärkträden svischar förbi och man får påminna sig själv att hålla nere farten i den lekfulla terrängen.

Vi stannar till en bit ned och ser oss omkring. Förutom våra spår ligger snön orörd. De flesta italienarna verkar trivas bäst i pisten. I fjärran kan man höra ljudet från liftsystemet, en ripa flyger iväg och det luktar fuktig mossa.

– Det är alltid lika fantastiskt. Man behöver inte åka långt ifrån pisterna förrän man upplever att man är helt själv på berget, säger Linus medan han spejar ner mellan lärkträden för att se vilken väg som är bäst.

Väl nere i liftsystemet är allt snack om den sönderblåsta snön som bortblåst.

Vi skyndar oss för att hinna med sista kabinen upp. Solens sista varma strålar avnjuts på terrassräcket till Rifugio Vigevano med varsin vino caldo – varmt kryddat vin, mest likt glögg.

Solen går sakta ner. Framför brasan vid baren serveras dalens lokala specialitet, miaccia. Det är en sorts pannkakor med lokalproducerad Tomaost och parmaskinka på. Otroligt gott med lite sälta till det svala röda vinet som serveras till.

– Middag serveras i stora matsalen, ropar Maria Christina Mosca.

Hon är brunbränd och på sin arm har hon tatuerat en edelweissblomma som man kan skymta när hon serverar maten.

Trots att det är högsäsong så är vi endast femton gäster. Ute är det mörkt nu. Inne är det härligt ombonat med rutiga dukar. Grönsakssoppa, pasta med gorgonzola och späck, citronmarinerad kyckling och till sist en underbart söt aprikospaj som sköljs ned med den sista espresson för dagen.

Espresson biter inte på tröttheten. Vi går och lägger oss redan vid niotiden.

Vi vaknar av solens första strålar som sprider ett blålila ljus i rummet.

Först efter att jag har tillbringat en natt här inser jag att jag aldrig tidigare sett en solnedgång eller en soluppgång till fullo under någon av mina tidigare alpresor.

Att bo uppe på berget i stället för nere i en mörk dal ger verkligen vistelsen en extra dimension.

Efter en lätt italiensk frukost beger vi oss ned i Gressoneydalen. Sätter skidorna på ryggsäcken och går upp mot Passo Zube. Fyrtiofem minuter senare står vi på toppen av en brant och orörd dal. Jag får lägga första spåren.

Äntligen; riktig kall snö. Stora ytor som slutar i några smala branta passager innan man är nere i botten på dalen.

Benen värker av mjölksyra och jag ångrar bittert att jag inte tränat mer.

Vi siktar mot liftarna i Gressoney. Pasta Bolognese på restaurang Gabbiet hämmar den värsta hungern. Trots att priserna gick upp här då euron infördes är italienska Alperna fortfarande klart billigare än de franska.

Några moln drar in och tänder hoppet om lite mer snö men vädergudarna säger sol resten av veckan. Det blir slasksnöåkning i Gressoneys glesa lärkskog resten av dagen.

Sedan blir det kvällsskidåkning. Före middagen går vi en kort promenad med skidorna på axeln för att se den röda solnedgången från Col d’Olen.

Några korta svängar i det röda ljuset, och så glider vi tillbaka till värmen på hotellet.

I köket står den marockanska kocken Hicham Er-Radi. I ett mycket enkelt kök skapar han underverk. Till middag serveras pasta med gröna ärtor och bacon, polenta med ost, kalvkött i tunna skivor med haricots verts. Det blir vatten och öl till maten för att stävja den värsta vätskebristen. Middagen avrundas med en krämig tiramisù.

Resten av kvällen går åt till att torka kläder och pjäxor framför brasan och nere vid dieselgeneratorn. All el till huset kommer från en stor dieselgenerator nere i källaren.

Redan efter två dagar känns det som om dagarna flyter in i varandra. Då man bor lite avskilt från civilisationen stannar tiden till. Jag får anstränga mig för att inte fastna vid frukostbordet och bara titta på utsikten och alpkajorna som leker i vinden utanför.

– Jag tänkte vi skulle åka ett lite svårare åk i dag.

Bergsguiden Linus Kulstad väcker mig ur mina drömmar. En halvtimme senare har vi tagit av oss skidorna, satt stighudar på skidornas undersida och gjort om bindningarna så att hälen är lös.

I sakta mak börjar vi nu gå upp mot åket. Svetten svider i ögonen. Inte helt lätt att hitta det lugna tempot så man inte blir trött.

Lite kartläsning och några vätske-stopp senare kommer vi till början av det åk vi siktat in oss på. Vi tittar över kanten ner i en mycket brant korridor. Snön ser hård ut. Vi tittar oroligt på varandra.

– Det ser inte bra ut. Om man ramlar här i början så är det kört. Ingen vidare snö heller, säger Linus och skakar på huvudet.

Vi beslutar oss för att åka Balmadalen ända ner till Alagna i stället. Föret bjuder på omväxlande kallsnö, vårslask och bristande skare.

2 500 fallhöjdsmeter senare går vi med skidorna på Alagnas lilla bygata. Krampen i benen är oerhört nära.

Ramlar in i speceriaffären och beställer två mackor var. En med den lokala Tomaosten och en med skinka. Rikligt med pålägg är nyckeln till en god skidåkarsmörgås. Krafterna kommer åter. Kvällen avslutas med ett glas vin framför brasan.

Ytterligare en fantastisk morgon. Sätter skidorna på ryggsäcken och börjar promenaden upp till Pazzo Zube som vi besökte några dagar tidigare.

Denna gång styr vi skidorna ner mot Valle Otro. Här gäller det att inte vara för sent på eftermiddagen då solsidor kan släppa iväg stora blötsnö-laviner. Vi passerar en stor lavinkägla. Vissa av de stora snökloten är stora som bilar.

Vacker och lätt skidåkning tar oss genom sommarbebodda små byar tills vi slutligen kommer åter ner i Alagna. En promenad genom byns små gränder tar en till en annan tid fjärran från högteknologiska friluftskläder.

Ett kort kaffe- och bakelsestopp på fantastiska Bar Mirella innan vi lämnar dalen för att åka upp till vårt boende en sista natt.