Sol, vin och hav

Vi hade ingen aning om hur det var i Bolgheri när vi köpte mark här. Vi viss­te bara att Sassicaia och Ornellaia var fantastiska viner och vi ville också vara med.”

Marilisa Allegrini, från vinhuset Allegrini i Veneto som bland annat är känt för sin fruktrena Amarone och sin mäktiga La Poja, står bland unga vinstockar under ett träd som inte är en ek men kallas Quercione, den stora eken. Sjöbrisen fläktar in från Medelhavet, Italiens sol är exakt så leende som vi tänker oss den, pinjerna står med sina uppfällda parasoller här och där och cypresserna skyldrar ensamma eller i patruller i stram givakt.

Här var nästan vinfritt för ett halvsekel sedan.

Sedan kom Sassicaia och blev en dundersuccé.

Med icke italienska druvor lade markisen Incisa della Rocchetta grunden till den nya toskanska renässansen. Gamla traditionella metoder och traditionella druvor som sangiovese, basen i varje flaska Chianti, ersattes eller fick tillsats av internationella druvor som cabernet sauvignon, cabernet franc och syrah.

Begreppet Super Tuscans var fött.

Kaxigt struntade markiserna Nicolò Incisa della Rocchetta och hans kusiner Lodovico och Piero från vin­ätten Antinori i att deras etiketter inte kvalitetsstämplades med bokstäverna DOC, denominazione di origine controllata. Deras bordsviner – vino da tavola (ofta nog med -aia-ändelse, Sassicaia, Tignanello, Solaia, Volpaia) – överglänste i kvalitet ofta de traditionstyngda DOC-­vinerna.

Detta visste markiserna.

Och det begrep marknaden och priserna på Super Tuscans steg.

Den toskanska slänten ut mot Tyrrenska havet söder om Pisa blev ett Klondike för stora vinproducenter.

– Ja, det är träffande. Bolgheri har blivit ett vinets Klondike, säger Mari­lisa Allegrini.

Som flugor till en sockerbit har de dragits till den stilla slätten med en ständig vind in från havet och planterat vin på de fält som förr täcktes av spannmåls-, majs- och grönsaksodlingar: Antinori, Gaja, Mondavi, Frescobaldi  …

Lutningen från kullarna i öster – de är sedan länge, länge slocknade vulkaner som miljoner av år filat runda – ut mot Medelhavet är odramatisk. Solen lyser mycket, men brisen från Tyrrenska havet, med Elba i sydväst och i väster Korsika (som siktas i klart väder), håller nere värmen. Bebyggelsen är gles fast det är Toscana. Den halvmillånga cypressallén är en allvarligt grönsvart hedersvakt som ger vertikal stramhet åt det böljande och pastorala i landskapet.

Nej, här finns ingen säd längre. Bara de knotiga olivträden står kvar mellan vingårdarna. De ger prima högfruktig olivolja med pepprig smak och denna marknadsförs ofta med vinproducenternas namn. Priset blir därefter.

Den varierande jordmånen är generellt ovanligt fet för att vara vinjord. Kalk finns, lite vulkanisk tuff, järn och andra mineraler. Jorden är ömsom stenig på lera, ömsom sandig. Uppe på kullarna finns några små lägen med torftigare jord; det är här den traditionella sangiovesen trivs bäst.

Och här laborerar bland andra den egensinnige och alltid lika spännande vinmakaren Michele Satta, som håller sangiovese högst, men som hela tiden prövar hur franska druvor kan ge mera skjuts åt Toscanas stolthet.