Från hamn till hamn

När man släpper ratten och upptäcker möjligheten att vandra en väg och sedan åka kollektivt tillbaka visar andra sidor av Skåne upp sig. Skåne har miltals med kust, men det är mest vissa sträckor som är omskrivna. En del, som kusten mellan Helsingborg och Landskrona, fräser många mest förbi en bit ifrån på motorvägen.

Vi utgår från Malmö, men resan kan givetvis göras med tåg eller buss från vilken del av Skåne som helst. Turen kan ju också göras från andra hållet, med utgångspunkt i Helsingborg.

Tåg öppnar för samtal. Ingen behöver koncentrera sig på vägen eller på att hitta. Man kan fika, blunda eller läsa. Eller kika på landskapet förstås, som man oftast kommer närmare än från motorvägen.

I Landskrona tar vi några steg bort från tåget till buss 1 som tar oss till Borstahusen på cirka 20 minuter. 1901 åkte Landskronabor som ville ut och havsbada ungefär samma sträcka på landets första busslinje i stadstrafik. Avstigning Fiskehamnsgatan, sedan är det bara en kort promenad i en gränd till hamnen.

Borstahusen började byggas redan på 1770-talet. Namnet fick byn av bröderna Borste, som var de första fiskarna som slog sig ner här. Byns hus ligger vackert samlade runt den lilla fiskehamnen som har perfekta badmöjligheter från pir och strand. Är man redan hungrig kan man äta på eleganta Pumphuset, i en modern nybyggd lokal som är sammankopplad med en gammal museiedel med butik.

Vi har ekobananer och kallt vatten i ryggsäckarna och ivriga ben så vi vandrar norrut i en skön havsbris. Ven följer oss på vägen i skiftande ljus och perspektiv. Första kilometerna är flacka, efter en bit kommer vi in i svalkande tallskog.

I havet är stora stenar bra viloplatser för fåglar och vi ser bland annat en häger. I anlagda dammar sägs den sällsynta grönfläckiga paddan trivas. Landskronas golfbana löper intill oss, men vi är glada över att utforska den otämjda naturen.

På vägen får vi en vänlig reprimand för att vi går på fel sida stigen av cyklisten Gunni Offenbartl i vit basker och på gott humör. Hon är med på noterna när vi pratar om klimatsmarta utflykter, hennes dotter har skrivit boken om vandringar för tågburna som kom ut nyligen.

Det bär uppför och på toppen av stigen i frodig grönska står vi på de branta Strandbergen, en riktig klint som stupar ner i havet och påminner om Vens backafall.

Men med det blågröna havet nedanför känns det mer som Franska Rivieran, minus turisterna. En man tvättar sin båt stående i vatten upp till midjan. Vi möter en del vandrare, flera med en plastkasse i handen på väg mellan affär och bostad kanske, men även en och annan cyklist. Det är modigt på denna slingriga stig nära stupen.

Hilleshögs dalar är ett spännande naturreservat som är en del av Glumslövs backar.

Dagen bjuder inte på några glidflygare, men lite senare och längre norrut ser vi en av deras solcellsdrivna vindmätare, som de kan ringa upp och få vindprognos från i sin mobiltelefon. Nu får hjärtat jobba lite och vattenflaskan åker fram. Här växer mandelblom, rölleka och blommande tistlar.

Landskapet planar ut igen och vi får åter direkt strandkontakt. Spåren efter tegelindustrin syns på den steniga stranden, där kanske var tredje sten i själva verket är gammalt tegel.

Lunch! Nu! Sista biten till Ålabodarna krymper långsamt, långsammare än blodsockret sjunker. Här växte skalden Gabriel Jönsson upp. Han gillade säkert sill. Vi väljer dock bort det gulliga rökeriet och slår oss ner i hamnen på Bryggeriet och äter kontinental grillad chevre med sallad och en krämig fisksoppa i solen. Ovanför Ålabodarna skymtar Örenäs slott. Här kan man också tanka mat och dryck under vandringen.

Ålabodarna är elegans, blandat med det genuina. Här bor troligtvis inte så många kvar som livnär sig på fiske.

De som bor här behöver nog aldrig åka på semester. Utsikten och den direkta närheten till havet väcker ens här-skulle-jag-inte-ha-något-emot-att-ha-ett-gulligt-litet-sommarhus-begär.

Man får besinna sig och tänka på allt underhåll havets sälta måste kräva. Måla, putsa om, kitta fönster.

Vi vandrar vidare mot nästa bedårande by, Fortuna, en stund går vi högt ovanför stranden. Nedanför oss ligger ett nakenbad som sträcker sig en bit norrut under branterna, med främst nakna män som stående spejar ut över havet och stranden.

I Fortuna går bygatan mellan husen och tomterna. Vilka tomter! Man kan doppa tårna från trädgårdsmöblerna. Ett äldre par som bor kvar i släktens gamla hus pysslar om sina blommor och berättar att tomterna friköpts efter att tidigare ha arrenderats.

Den moderna och ibland fula staden känns avlägsen i idyllen, men Rydebäcks station ligger faktiskt inte långt borta. Dit kan man välja att vika av mot om benen inte vill ända fram till Råå.

Från Fortuna skeppades förr tegel till Helsingborg från bruket vid Nytorp. Det lastades av kvinnor och kördes med häst och vagn eller med skottkärror ut till pråmar i vattnet.

Sikten är skarp och Kronborgs slott i Helsingör kommer närmare. Vi passerar en golfbana till och traskar vidare med havet som fond.

När vi närmar oss Råå blir badarna fler i kustlinjen. Det är långgrunt och några tonåringar busbrottas med vatten till knäna.

Har man tur kan man se en säl under turen, berättar vår vandringskamrat, som gått sträckan många gånger.

Fotografen vet inte vilket hus, prunkande blomsterlåda eller maffig segelbåt hon ska rikta objektivet mot i Råå.

Hur är det att bo här, undrar vi för säkert fjärde gången idag. Vem bor bakom de välmålade dörrarna? Nyfikenheten på nya delar av Skåne och hur livet ter sig där väcks, precis som när man reser till långtbortistan. Vi kryssar mellan gränder från hamnen med stora miljonskepp och mindre farkoster till huvudgatan Rååvägen.

Precis framför restaurangen Trivas på Råå ska vi ta buss nr 1 till Knutpunkten i Helsingborg. Den går ganska ofta, men en bänk är skön och sjunka ner på under väntan och salta mandlar halas upp ur en ryggsäck till allas förtjusning.

Bussturen går snabbt och tågen till Malmö går ofta. Vi känner oss både skönt uttröttade och påfyllda på samma gång när vi sjunker ner på tågsätena.

Vi är i Landskrona på cirka 15 minuter, en blinkning mot vad det tog oss till fots. Men vägen är målet, så sant, så sant.

Med det blågröna havet nedanför känns det mer som Franska Rivieran ...

I Fortuna går bygatan mellan husen och tomterna. Vilka tomter! Man kan doppa tårna från trädgårdsmöblerna.

Hur är det att bo här, undrar vi för säkert fjärde gången idag. Vem bor bakom de välmålade dörrarna? Nyfikenheten på nya delar av Skåne och hur livet ter sig där väcks, precis som när man reser till långtbortistan.