Väggval i Bombay

Man kan luras att tro att det är olagligt att måla en Bollywoodposter i jätteformat på en husvägg. Att det nattliga äventyret är en form av civil olydnad, för att reclaima stadsrummet. Men här, i stadsdelen Bandra i norra Bombay, behöver man inte ansöka hos kommunen för att få måla sitt hus i en avvikande färg – och ingen Klottrets fiende nr 1 hotar konstverkens existens. Det är, i kontrast mot hur det är i Sverige, inget snack om att väggar med målningar signalerar otrygghet. Bollywoodstjärnan är en beställning från husets ägare. Ranjit Dahiya målar på natten för att han jobbar som webbdesigner på dagen.

Nästa morgon träffar vi filmaren och konstnären Dhanya Pilo igen, upphovskvinnan till The Wall Project. 2007 startade hon gatukonströrelsen som nu sprider sig över Indien. Vi går en promenad med henne längs Chapel Road, där de flesta målningarna finns.

– Vi gör inget som är förbjudet, eller för att skada någon. Jag började på min egen gata. Men det rör sig inte tillräckligt mycket folk där. När folk såg de målningarna lät en del oss måla på deras husväggar också. Vi försöker övertyga fler och säger att vi vill göra något färgglatt och kul. Långsamt kommer vi att kunna måla hela gatan!

Varför började du?
– Jag tror att det var ett slags frustration. Dhanya Pilo skakar på huvudet. Jag kände att jag bara arbetade på min laptop. Jag ville göra något med mina egna händer. För det första är det inte så dyrt – med tanke på att en utekväll i Bombay kostar 2 000 rupier (350 svenska kronor). Och jag tycker inte det är roligt att gå ut.

– Om man inte är etablerad som konstnär är det svårt att få plats på ett galleri. För mig har gatan blivit en öppen duk.

Bandra ligger nästan en timme nordväst från det Bombay turisterna brukar möta, stadsdelen Colaba där bland annat hotell Taj Mahal ligger. Bandra är ett gammalt fiskarsamhälle och husen är små och ofta pittoreska. Men eftersom Bombay centrum har vuxit har bostäderna blivit dyrare även här.

En flock lila zebror galopperar längs en husfasad vid Chapel Road. Inuti huset bor sedan många år Elizabeth Pereira.
– Jag var inte hemma när de målade och visste inte hur det skulle bli. Men det är fina färger och jag gillar det. Folk brukar stanna och beundra väggen. Vi lever i en storstadsdjungel. Bara byggnader, nästan inga träd och inga djur. Det här är det bästa substitutet för att få en känsla av natur. När du ser en målning av ett djur eller en växt känner du att du är på ett bra ställe.

På gatan ringlar en målad orm sig fram – den blev till när Dhanyas kompis blev trött på att måla på väggen. Dhanya är känd i området och medan vi går börjar några barn i fotbollströjor och flipflopsandaler prata med henne, för att sedan sladda iväg i vägdammet:

– Det är ni som har målat allt det här, va? Ni borde måla på alla väggar.

Under förra året kom Dhanya Pilo i kontakt med ett gäng studenter från kaospilotutbildningen på Malmö högskola. Med hjälp av kaospiloten My Gustafsson fick gatukonstnätverket vägledning i hur de kunde sprida sitt budskap och utvidga nätverket – bland annat genom att starta en grupp på Facebook.

Dhanya Pilo berättar att hon också bjudit in en konstskola för att måla:
– När vi gjorde det här kom folk hit och pratade. Deras barn fick hjälpa till. De förstår inte varför vi gör det – men de känner att de är inne i kons-ten. Jag tror att det på något sätt påverkar dem längre fram i livet.

Vad gör målningarna med platsen?
– I Indien tuggar folk paan, röd tuggtobak, och många spottar på väggarna. Men målningarna har fått folk att sluta med det. Människor börjar respektera platsen mer när det finns en fin målning. Även om det inte är deras vägg försöker de skydda den.

Vad vill ni uttrycka med målningarna?
– Det är varken kommersiellt eller en protest mot något, säger Dhanya Pilo. Om vi har pengar målar vi. Annars målar vi inte. Vi började köpa billig färg från en kille på Chor Bazaar som samlade torkade färgrester och blandade till ny färg. Men den färgen är av sämre kvalitet och håller inte lika länge. Målningarna slits av sol och regn. Men de kan nog sitta kvar i upp till fem år.