Nya vyer

Först när askmolnet sänkt sig över kontinenten stod det klart hur beroende vi gjort oss av flyget.
Om flygbiljetten för bara tjugo år sedan var en läcker lyxvara och flygplatsen en sval och avskild plats är den nu en del av vår vardag. Och inget flygbolag är mer vardagligt än Ryan Air.
När dimman lättade var företaget också blixtsnabbt med att ropa ut triumfen.
Tre miljoner biljetter reades ut för 32 kronor styck. Manna regnade från lågprishimlen.
Ryan Air har förändrat vår rörlighet. Har lågprisflyget också förändrat Europas karta?
Just när våren bröt igenom åkte vi Europa runt med den frågan i bagaget. Följ med.

Skavsta –  Frankfurt Hahn

Ett gult sken från plast och galon präglar livet ombord på Ryan Air. Gult är billigt. Ryan Air, Liedl, Citygross och Rusta har alla samma signalfärg.

På Ryan Air slipper man fundera över när, och hur långt, man ska fälla ned sätet. Det går nämligen inte.

Den upprätta positionen är symbolisk. Vid alla stationer innan avfärd, främst vid incheckning och bagagekontroll, finns risk för straffavgift och tillsägelse. Väl i kabinen sitter man rak i ryggen.

Detta är fredag eftermiddag den 25 mars och vi lyfter mot Frankfurt.

Om man fortfarande inbillar sig att det är glamouröst att flyga bör man vid denna tidpunkt låta bli att tacka ja till magasinet som flygvärdinnorna delar ut. Reslektyren punkterar alla sådana föreställningar.

Ryan Airs eget magasin får Tv-shop att framstå som Harrods. Man saluför en mix av rengöringsmedel och duschhandtag.

Strax inleds lottoförsäljningen med ett gällt högtalarsystem. Sedan kommer reklamen för brittisk basföda. Ostburgare marknadsförd i flammande eld, en presentation som försåtligt ska signalera färskhet.

Viktklausulen är den av Ryan Airs många regler som är allra lättast att råka bryta mot.

En förutsättning för att flyga billigt med Ryan Air är att enbart resa med handbagage. Detta får högst väga tio kilo. På ett budgethotell utanför Düsseldorf berättar en italiensk affärsman att man med rådande viktregler kan resa med Ryan Air i fyra dagar utan att börja lukta illa. Då har han ändå datorsladden i rockfickan.

Detta regelverk föder ett ögontjäneri lika utbrett som det på stränga internatskolor. Betrakta bara hur normalviktiga européer strax före incheckning har en tendens att svälla till Michelingubbar.

Detta lager-på-lager-mode syftar till att lura bagagevågen. Vi lämnar Skavsta med tio kilo på hjul. Och minst två på fickan.

Frankfurt Hahn

Vi sjunker mot Frankfurt Hahn, tolv mil från Frankfurt.

Bussar och taxiförare står redo att slussa oss till bankernas och mässornas metropol, men en förutsättning för denna resa är att vi stannar där vi landar: i Ryan Air-land. Det lugubra landskap som man annars flyr ifrån med en bussbiljett lika dyr som flygresan.

Frankfurt Hahn är klassisk flygplansmark. Efter andra världskriget etablerades en amerikansk flygbas här. Någon pekade på en plats på kartan. Och så förändrades platsen för alltid.

Flygvapenbasen var aktiv till 1990. Militärbarackerna står nu tomma kvar intill flygplatsen. Regnet forsar rakt igenom den söndervittrade betongen. I loftgångarna sitter de amerikanska namnskyltarna kvar på väggen: 456-22-Ray  …

Menige Ryan har blivit Ryan Air.

Sedan november 2001 har Frankfurt Hahn varit en av Ryan Airs knutpunkter i Tyskland.

Också vid Düsseldorf Weeze har Ryan Air tagit över den amerikanska militärbebyggelsen. Den efterkrigs­europeiska infrastrukturen återuppstår som häckplatser för Ryan Air, för dess plan och anställda – som måste bo mindre än en timmes resa från flygplatsen. Oftast då i någon by, eftersom de stora städerna dit resenärerna åker ligger för långt bort.

Det blir ganska omedelbart böljande lantbruksidyll.

Vi åker hotellets gratistaxi mot Advance Hotel i Buchenbeuren, två kilometer från Frankfurt Hahn. En enda gata. Ett tyskt Tranås. Prydligt. En ensam Ryan Air-steward drar sin rullväska förbi tomma butiksfasader. Passerkortet dinglar runt halsen.

På Advance Hotel träffar vi Frank Dammann, en storvuxen tysk från Hamburg som personifierar den folkliga lustresenär som är så central för Ryan Airs omsättning.

Anställd på dammsugarföretag med försörjningsplikt för två barn och en fru har Frank Dammann inte på många år haft råd med långresor, däremot avstickare med Ryan Air i Nordeuropa – tre turer bara till Riga.

Nu är Frank med son på väg hem från en påskresa till London där målet var en stek på Piccadilly Circus-restaurangen Planet Hollywood.

Den billigaste biljetten krävde flygrutten Lübeck–Dublin London– Frankfurt Hahn–Lübeck. Även om middagen i London avklarades på några timmar sträcker sig resan över flertalet dagar.

Det blir billiga flygplatshotell och viss överkonsumtion vid frukostbuffén för att klara budget.

Under natten delar Frank säng med sin femtonårige son. Dammsugar­ingenjören sover oroligt.

Samtidigt, i stickande rökdimma på Buchenbeurens enda pub, står pensionären Edwin Kirner. I fyrtio år var han anställd av det amerikanska flygvapnet och nu vill han imponera på oss genom att dra snuskiga arméramsor på engelska. ”Edwin. Eighty years old still horny”, skriver han med prydlig skrivstil i vårt anteckningsblock. För en man som vigt sitt liv åt att reparera tunga amerikanska dieselfordon har byns nya invandrare något lättviktigt över sig. Buicks har ersatts av baltiska flygvärdinnor i blå dräkter med rullväskor – deras trippande smittar av sig på byn.

En militär stolthet har gått förlorad.

Ryan Air väljer de bortvalda platserna och det av rent affärsmässiga skäl. När Ryanair, för att ta ett annat exempel, började flyga från finska Villmanstrand i slutet av 2009 gjorde man det för att ”S:t Petersburg ligger nära och för att staden jobbar hårt på att vara attraktiv”.

Så är det för perifera platser: man får kämpa för att bli attraktiv. Och under tiden spegla sig i den snyggare kompisen tiotalet mil därifrån, som Villmanstrand gör i S:t Petersburg, Nyköping i Stockholm och Girona i Barcelona.

Frankfurt Hahn – Kaunas

Ingen turist åker till Kaunas.
Senast Kaunas, Litauens andra stad i storlek, stod i centrum var under mellankrigstiden när den ordinarie huvudstaden Vilnius hade ockuperats.

I dag landar Ryan Air på Kaunas International Airport. Men i den mån turister ens landar här åker man i nio fall av tio vidare till det kulturellt mer storslagna Vilnius. Två berusade tyskar med ölburkar följer oss i bussen mot Kaunas centrum.

Ett kargt kliniskt ljus omgärdar Kaunas pampiga huvudled. Strama maktbyggnader och potenta statyer påminner om att Kaunas förändrades i grunden av Sovjets ockupation 1940.

Den inhemska elit som samlats i huvudstaden under mellankrigstiden deporterades då med godståg till Sibirien. När Tyskland sedan anföll Sovjet sommaren 1941 erövrade man Kaunas på två dagar och staden utgjorde start för Hitlers judeutrotning.

En historiens bakgård. Runt de sovjetiska skrytbyggena, i dag främst museala, ligger smågator med nyrenoverade trottoarer men förfallna hus där kattfamiljer satt bo.

När Ugnius Mikucionis, en av våra värdar i staden, en litauisk lektor i norska, ska motivera sin kärlek till Kaunas, famlar han efter superlativen.

– Det är glest, trevar han.

Hur ska Ryan Air göra denna stad attraktiv?

Unikt är i alla fall Djävulsmuseet, tre våningar vitrinskåp fulla av hedniskt småfolk. Sverige representeras av trädgårdstomtar. Utanför Nordea­kontoret på Laisvės alėja i Kaunas står en liten övergiven vagn med begagnade litauiska poesiböcker.

Det är glest.

Vi lotsas vidare till Crazy House, ett källarhak vars innertak med jämna mellanrum rasar ned. En tv visar en film med en schimpans som kissar sig själv i munnen.

Ugnius har sällskap av två studentskor i skandinaviska språk. De är stora beundrare av Sverige och det händer att de drömmer om Fredrik Lindström som de sett på SVT Play.

Trojkan lär oss dricka meter. Man beställer in ett plaströr som fylls med en meter öl, i olika tjocklek beroende på törst.

Vi promenerar på huvudgatan, som heter Vilniusgatan. Alla vägar leder från Kaunas.

Men mot natten tar periferin revansch. Kaunas lag segrar oväntat i den litaurska versionen av ”Körslaget”. Och staden som ingen gråter för skålar i en lokal version av Gammeldansk. I gryningen, vid fyra, samlas Kaunasbor i stadens utkant för att välkomna den segrande tv-kören hem.

Morgonen efter tycks en ny historia om Ryan Air ta sin början.

En Pavel står bakom oss i kön. Hans storasyster har följt honom till flyget. De är så där tysta som man är när man ska göra något som man vetat om att man ska göra länge, men som nu kryper allt närmre.

Pavel är 18 och ska till Birmingham för att jobba. Hans syster står tyst bredvid honom hela vägen till skylten ”only checked in passengers beyond this point”. Pavel ler ett förläget lillebrorsleende. Hans syster ser storasyster-allvarsam ut. Det är första gången för Pavel. Två veckors arbete i England och sedan hem igen.

Sedan blir det kanske som för Neris som bär sin ettåriga son genom säkerhetskontrollen. Han har arbetspendlat i åtta år och ser ännu en gång sina föräldrar försvinna på andra sidan glasväggen.

Ryan Air kör sex avgångar per dag från Kaunas till Storbritannien.

180 personer per flight, 1 080 personer per dag. EU:s utvidgning i Östeuropa den första maj 2004 – möjligheten att arbeta utan tillstånd i andra medlemsländer – innebar guld för Ryan Air.

Företaget började flyga från Litauen samma år. Kaunas–Birmingham är inte den enda Ryan Air-rutten som följer en migrationsström. Girona–Marrakesh är en annan, fullpackad av nordafrikanska hemvändare. Düsseldorf–Fez likaså. Möjligheten att ge sig av – nutidens flygpendlande Karl-Oskar och Kristina – liksom möjligheten att komma hem.

Iva, som bor hos sin brorsa i Luton, har gästarbetat på lager i fyra år.

Han har tonårsakne och en liten väska runt halsen med pengar. Han ska åka hem igen den andra juni för att fira sin 21-årsdag. Då ska hans flickvän följa med tillbaka till England.

Redan efter en halvtimme bryter han mot reglerna och börjar kolla mejl i mobilen för att fördriva tiden. Under den långa inflygningen mot Birmingham, vi sjunker sakta genom molnen, lutar han huvudet mot sätet framför sig, enda hållet det går att luta sig åt, och ser ut som en skolpojke som väntar på att det ska ringa ut.

Den treårige pojken med sin litauiska mamma i sätet bakom härmar stewardrösten i högtalarna: ”thank you”, hans mamma ler och härmar honom ”thank you, thank you”. Och Iva byter till sitt engelska simkort.

Birmingham

Birmingham var en invandrarstad redan innan Ryan Air började flyga hit. Här bor den största mängden pakistanier utanför Pakistan. Första kvällen äter vi heta grytor i ”The Balti Triangle” – ett kvarter i typisk engelsk tegelstil som helt övertagits av första och andra generationens pakistanska invandrare.

”Det finns ingen annan härskare än Allah” står det på tavlan ovanför soffan i förorten Aston, känt för att ha givit namn åt det berömda fotbollslaget, vars arena tornar upp sig ovanför de låga tegelhusen.

Aston är ytterligare ett pakistanskt präglat kvarter.

Vi står och blänger utanför Ozzy Osbornes barndomshem på 14 Lodge Road i Aston när Ali Zaman öppnar dörren och vinkar in oss.

Hans pappa köpte huset direkt av Ozzys pappa och nu har han som är byggnadskonstruktör själv renoverat den lilla tegellådan i två våningar. Hyllningen till Allah hänger i farstun tillsammans med en vattenpipa och en öppen spis med gasolfunktion.

Om vita snubbar står sysslolösa på hans gata är de i nio fall av tio på pilgrimsresa till Ozzy Osborne.

Ali Zaman beskriver en komplex situation där Astons pakistanier lever i ett slags självpåtagen isolering. Även om många har arbete och tjänar rimligt skickar man ännu i andra generationen tillbaka merparten av pengarna till Pakistan. Precis som hans pappa gjorde.

Därför bor många kvar i ett område som den gamla brittiska industriarbetarklassen övergivit och som Ozzy Osborne i sin självbiografi beskriver som ”grå himlar och pubar på hörnen”.

Hans färska bok är en lysande dystopisk rundmålning av Birmingham.

När Englands andra stad i storlek på allvar skulle resa sig efter andra världskrigets härjningar beslöt man sig för att riva flera av de enstaka viktorianska byggnader som bomberna missat. Och så sprängde man motorvägar rakt genom centrum.

”Det enda sättet att ta sig fram var genom underjordiska gångar som stank av piss, och där rånare och knarklangare hängde dagarna i ända”. Så minns Ozzy Osborne resultatet av Birminghams ansiktslyft på 1960-talet.

Även om några influgna arkitekter fått rita portalbyggnader, främst en uppsjö gallerior, är Birmingham en plats av periferier. Hur rätt man än hamnat känns det som man har gått fel. Och så duggregnar det.

Och det är kanske ingen slump att Ryan Air etablerar sig i just dessa efterkrigstidens misslyckanden. Det finns ett inslag av prostitution i förhållandet mellan Ryan Air och städerna man sluter avtal med.

Kristianstad tackade helt nyligen stöddigt nej till Ryan Air eftersom bolaget krävde 895 000 kronor i marknadsföringsbidrag och kommunen var rädd för att det stred mot konkurrenslagstiftningen. Trots att stadens militära förflutna skulle passat väl in i Ryan Air-Europa.

Sörmländska Nyköping var mindre ängsligt, eller mer desperat, och pungade ut med sex miljoner kronor men då pryds i gengäld några av bolagets plan med dekalen ”City of Nyköping” – vilket kan te sig aningen egendomligt eftersom den staden inte ens finns med som resmål på hemsidan. Det är Stockholm man tror sig landa i.

Birmingham-Ibiza

Ibiza står i sammanhanget ut.

Här har Ryan Air gjort en burgen partyö tillgänglig för fler. När Ryan Air för bara ett par år sedan började flyga till Ibiza utanför Spaniens kust saknades direktflyg vid sidan om charter.

I påsktid är det främst britter med egendom på ön som tycks flyga över med Ryan Air.

Den ökända hedonismen drar igång först på sommarlovet och är egentligen isolerad till några stränder, technohangarer vid motorvägssavfarter och turiststaden San Antonio. El Paraiso, paradiset, är den mest kända. Entrén kantas av grekiska kolonner i betong.

Vi tar hyrbil till ett underbart litet hotell beläget i öns torrt grönskande inland. Det spelar på sin bakgrund som småskalig bondgård men är så lyxigt lantchict att Kate Moss har återvänt. Värdinnan är klädd i Hermés och kashmir och har inrett i terrakotta. Hennes dotter är tillfälligt hemma från konststudier i London. Första natten skämmer man bort oss med färsk fisk och spenat som badar i egentillverkad olivolja.

– Ingen här gillade Ryan Air förut, bekänner värdinnan medan hon häller upp iskallt vitt vin.

– Vi tyckte bolaget var billigt. Jag vill inte verka fördomsfull eller så, men de som flög med Ryan Air var inte som vi. Vi lever inte i lyx men gillar att unna oss. Nu däremot, älskar vi Ryan Air.

I vårvinden på Ibizas sydspets sitter par tillbakalutade i vita skinnmöbler på stranden. De dricker espresso och knappar på sina mobiltelefoner. På bergkrönet ligger semestervillor bakom höga murar.

En rätt magisk mix av urban mondänitet och orörd natur gör Ibiza till Londons svar på Gotland. Även lantligt belägna bensinstationer tillhandahåller brittiska societetsmagasin.

Om Ryan Air gör industriländer tillgängliga för fattiga befolkningsgrupper gör man samtidigt exklusiva sommarnöjen kring Medelhavet tillgängliga för en bredare nordeuropeisk medelklass.

I den syditalienska regionen Kalabrien ska vissa byar i närheten av flygplatsen till uppåt 50 procent nu befolkas av brittiska pensionärer, med avgörande konsekvenser för områdets huspriser.

Düsseldorf Weeze

Utan Ondrej Pariz skulle det inte gå.

Vi stjäl, i luften någonstans över Europa, en pratstund med den 23-åriga stewarden. Det är en gles skärtorsdagsflygning mot Düsseldorf. Turer som dessa känns Ryan Airs plan som vanliga semesterkärror under lågsäsong. Nederländare ligger utspillda över tre säten och snarkar.

Ondrej Pariz från Tjeckien står på standby imorgon och vi får en inbjudan till hans exilbostad intill flygplatsen Düsseldorf Weeze.

Bunker, sade Ondrej Pariz. Vi trodde han överdrev, men bunker är en adekvat beskrivning.

Traber Park, hus 39, är just en amerikansk militärbunker. Hela rader av skyddsrumsliknande byggnader med kamouflerande växtlighet på taken står i rad. Ondrej Pariz och landsmannen Frank, också steward, äter sen frukost när vi ringer på: det ligger en illröd smörgåskorv på furubordet, mjölken är slut och margarinet smälter i sitt storpack.

Denna bunker sitter ihop med en annan bunker där ytterligare två Ryan Air-anställda – från Slovakien – övernattar.

På galgar i hallen hänger tjeckernas Ryan Air-uniformer som man hyr för 300 kronor i månaden. På vardagsrumsbordet ligger den tjocka instruktionsboken i Ryan Air-regler (Del A). Sexveckorskursen går på 26 500 kronor av vilka 12  000 betalas tillbaka om man stannar i sex månader.

Ryan Airs personal är anställd via bemanningsföretaget Crewlink och Ryan Air undkommer på det sättet ansvar för arbetsvillkor, sjukförsäkringar och pensionsavtal. Personalen kan sägas upp med omedelbar verkan och flyttas till vilken bas som helst. Regelverket säger att en anställd måste bo inom en timmes radie från startbanan varpå de gamla militärkasernerna kommer till pass.

Det brittiska pilotförbundet och den internationella transportfederationen har stridit för Ryan Air-anställdas villkor.

Men denna stilla morgon rycker Ondrej Pariz och Frank snarast ut till Ryan Airs försvar och upprepar företagets många fördelar, så som befordringsmöjligheterna.

Det bästa med att jobba på Ryan Air är när man reser till Ibiza eller Marrakech i tjänsten och får stå fem minuter i solen. Det är långa dagar: ofta 12 timmars arbetstid och bara 25 minuter mellan landning och nystart. På natten återvänder man alltid till bunkerbyn.

Till de andra tio menige Ryan i Düsseldorf Weezes utkanter.

Düsseldorf Weeze  – Skavsta

Samma slinga av wienerklassisk stråkmusik under boardningen, samma reklamavbrott med pysande öl, samma Fredrik Reinfeldt-lookalike vid namn Ruben i personalstyrkan.

När vi landar mindre än en timme senare i ett fruset skogsområde tolv mil från Stockholm trumpetar den välbekanta fanfaren på cockney: ”Yet another Ryan Air-flight on time.”

Under askmolnet, den 16 april, syntes ett ödelagt Europa på sajten flightradar24.com.

Under ordinarie trafik är kartan nedlusad av tusentals gulvita flugskitar i form av Ryan Air-plan. Men mitt i svarta veckan såg kontinenten lika trist ut som i en gammal skolboksatlas med nationalstatsgränserna fullt synliga.

Några dagar senare hade askmolnet lättat och kaoset på flightradar24.com återvänt. När vi lyfte på Skavsta för åtta dagar sedan tänkte vi oss resan som ett slags förnedringstur där snålheten till slut skulle ha dränerat oss på all värdighet.

Vi landar mer blödiga och tycker oss kanske ha fått syn på den europeiska tanken i budgetformat – en infrastruktur som drar periferierna mot centrum med ett löfte om ett nytt liv. En infrastruktur som skär genom klass- och nationsgränser. Det finns ingen felaktig plats för Ryan Air: Kaunas, Birmingham, Düsseldorf Weeze, Buchenbeuren. Ingen felaktig resenär, det rigida regelsystemet är lika för alla.

Vi beträder asfalten med tretton kilo var i handbagage. Tio i väskan och tre i fickan. Men trots allt med en känsla av gränslöshet i steget.