På sex dagar hade 21-årige Raymond Gordon blivit hemlös. Men han hette ännu
inte så. Det var 1967, hans namn var Elias Salim Saleh Alassad och han såg
ingen framtid i Palestina. Via Italien bestämde han sig för Australien. Dit
skulle han. Först studier, sedan arbete.
– Det var världens bästa land, eller kanske det näst bästa. Det bästa var USA.
Men du vet Sirhan Sirhan? Han som sköt Robert Kennedy? Han var av samma
härkomst som jag. Jag hade inte en chans att få visum till USA just då.
Därför blev det down under för mig.
Nu är Raymond drygt sextio och nypensionerad efter nästan 40 år i
modeindustrin i Australien.
– Jag var bland de tio största namnen vad det gäller fritidskläder. Men vad är
en pensionering? Om man inte gör något skrumpnar man ihop, blir sjuk och
dör. Det här har kostat mig skitmycket pengar och tid nu i två år, men jag
har redan tjänat mina pengar. Nu vill jag ha roligt.
Det här, som Raymond talar om, är ett litet hotell i gamla stan i Damaskus.
Raymond köpte tomten och dess fallfärdiga hus för motsvarande sju miljoner
kronor och satte i gång ett liv som renoverande, månadspendlande
hotellägare. Murade, satte kakel, drog el, målade. Nu har han åtta anställda
och 24 sängar uthyrda varje natt.
– Och så pysslar jag lite med det här också, men det är mest när jag är hemma
i Australien, säger han och räcker över ett visitkort.
Bilden på kortet visar honom själv iförd ett slags sovmask, en mössa med ett
hakband, som ska hjälpa mot sömnapné.
– Jag hade ett problem, och jag löste det, sammanfattar Raymond sin uppfinning.
I Australien finns hans hustru. Hon var bara sexton när de gifte sig.
– Och jag var trettio! Hennes pappa var rasande. Jag hade just kommit i gång
med firman, och hon var min första anställda. Nu har vi fem fina barn, och
jag skulle gärna haft fler, men min fru sa nej, säger han och visar bilder
från dotterns bröllop.
Gästerna på Damascus Hostel bjuds på te hela tiden. Kaffe också, och nybakta
kakor, och en drink ibland.
Vill man inte leta sig in genom de smala gränderna – vilket inte är så enkelt,
eftersom det lilla härbärget saknar skylt och bara nås genom en omärkt dörr
bland andra – kan man välja att klättra in över stadsmuren på repstege.
– Jag har en liten kran här också, så jag kan vinscha upp folks bagage, och så
en rörtelefon gjord av en vanlig vattenslang, så man kan kommunicera med den
som står nedanför.
Bara kort efter demonstrationen kommer en av de anställda med lite varor till
köket. Han klättrar raskt upp de åtta meterna utan att se sig om. Ett fall
skulle betyda brutna ben, om man har tur. Ihjäl sig kan man nog också slå.
– Några månader på vintern åker jag tillbaka till Perth och träffar familjen
och tar det lugnt och njuter av värmen. Från mars är det fullt blås här
igen, säger Raymond.
Han sitter i en soffa under en bild på den allestädes närvarande president
Bashar al-Assad, som ofta porträtteras tillsammans med frasen Jag tror på
Syrien.
– Presidenten påverkas nog mycket av det gamla gardet runt hans far, som också
var president. Och folk här gillar honom. Vi har ingen skatt på cigaretter.
Vi har ingen skatt på alkohol. Och vi har det bästa kulturutbudet i hela
arabvärlden. Så håller man folk nöjda! Men jag kan inte prata för mycket om
det, för då kommer de väl och syr in mig. Politik är en känslig sak i Syrien.
Så är det. Israel ska man helst inte ens tala om, och skulle Raymond någonsin
åka till sina gamla hemtrakter i Nablus, så skulle han göra det med sitt
australiensiska pass för att undvika problem. Detta i teorin, alltså.
Politik är som sagt känsliga saker.
På en balkong sover tre sköldpaddor. I en glasburk ligger en orörlig men
levande orm. I en soffa sover en grå tamkanin. På väggen sitter en lapp:
Det här är Herr Kanin. Han kan pussas på kommando. Han kan också kissa i ditt
knä.
– Vi ställde ett glas vin på golvet här i går. Han drack. Raglade omkring sen
en bra stund. Hahahahaha.