Det glänser till på havsytan. Det är omöjligt att räkna dem alla men de är nog uppåt trettio stycken. Likt sälar ligger de och guppar i vattnet som glittrar bländande i kvällssolen. Stämningen är fridfull.
Så plötsligt gör en av dem en hastig rörelse. Lägger sig på mage, paddlar med armarna, skjuter fram genom vattnet och reser sig sedan upp för att glida på det böljande vågskummet.
I franska Biarritz är det naturens krafter som sätter agendan. Tidvattnet är surfarnas lag och de höga vågorna bildar stora vita svall när de slår upp mot de vassa klippblocken.
Nere vid strandkanten på en stenmur vid La Côte des Basques ligger blöta våtdräkter på tork. Pascal Ettori tar några djupa andetag, tittar ut över vågorna och torkar vattnet från ansiktet. Han har precis avslutat dagens surfpass. Håret på bröstet blänker och våtdräkten är nerhasad till midjan.
– Jag går ofta upp klockan sex på morgonen för att surfa före jobbet. Men jag är inte ensam i vattnet. Ibland surfar vi i soluppgången. Det är en magisk känsla.
Pascal lämnade storstadspulsen och karriären i Paris för fyra år sedan, då han bestämde sig för att flytta till lugna Biarritz.
– I Paris tjänade jag pengar och jobbade jämt. Här är det svårare att hitta jobb och lönerna är lägre. Men att ha det här framför sig varje dag är obetalbart, säger han och blickar ut mot havet, innan han tar brädan under armen och vandrar hemåt. Barfota.
Många dras i likhet med Pascal till Biarritz främst på grund av vågorna. En del stannar året om, andra tillfälligt. Parkeringarna längst med kusten är fyllda med gamla folkabussar där långhåriga surfare lever på pasta, baguette och billigt rosévin för att kunna förverkliga sina drömmar. På kvällarna viks små campingbord ut för middag på första parkett med utsikt över Atlanten.
Till skillnad från Medelhavets lugna vatten och orter som Nice och Cannes präglas Biarritz av Atlantens dramatik. Flera gånger om året härjar vilda stormar här och vågorna reser sig skyhöga. Regnet piskar mot fönsterrutorna och vinden viner genom stadens skorstenar.
Det kan nästan bli lite spöklikt med de höga stenhusen med sina igenbommade fönster som blänger ner mot de tomma gatorna. Men trots detta finns det ett lugn här som är svårt att beskriva. Ett slags melankoli som mest visar sig under vinterhalvåret, då turisterna flytt och stränderna vilar öde. Då diset ligger som ett täcke över havet där ljummen luft möter kallt vatten och det går att traska flera kilometer på stranden utan att korsa någon annans fotspår. Saltdoften från havet kittlar i näsborrarna och lungorna fylls med frisk luft.
Sådana stunder är Biarritz en rofylld plats i kontrast till sommaren då staden fylls med trendiga turister från Paris och övriga Europa. Barer och butiker som varit stängda under vinterhalvåret slår upp dörrarna igen och Biarritz förvandlas till en stor fest. Det skålas i champagne och sangria och de öde vinterdagarna känns långt borta.
Biarritz var redan på 1850-talet en populär semesterort för kungligheter och aristokrater. Att staden ofta besöktes av författaren Victor Hugo, kejsare Napoleon III och sedan av franska presidenter bidrog till att den tidigt blev ett stort turistmål.
Den lite lyxiga känslan har levt kvar. Längs Grande Plage, Biarritz huvudstrand, flanerar chict klädda damer och herrar bakom stora solglasögon. I bakgrunden reser sig det majestätiska sommarpalatset, som Napoleon lät bygga för att hedra sin fru Eugènie, vilket numera är exklusiva Hôtel du Palais. Här har kändisar som Bing Crosby, Frank Sinatra, Jane Mansfield och många andra bott.
Men vid sidan av flärd och avslappnad surfarmentalitet finns också en djup tradition och starka rötter: den baskiska kulturen. Medan man på den spanska sidan har gripit till terrordåd för att uppnå självstyre, är baskerna i Biarritz fredliga. De vill föra traditionerna och språket vidare till kommande generationer.
Många barn går i skolor där undervisningen sker på baskiska och de traditionella festligheterna firas med pompa och ståt. Inga detaljer lämnas åt sitt öde. Den klagande sången från lokala musikgrupper, så kallade bandas, hörs ofta på Biarritz gator.
Körerna består nästan alltid endast av män som allvarsamt sjunger sånger på modersmålet. På helgerna kan de ofta höras kring Biarritz saluhall, les Halles, där lokala specialiteter som fårost och Bayonneskinka säljs vid sidan av grönsaker, bröd, färsk pasta, fisk och lokala viner. Här är kommersen alltid i full gång.
– Adio, vi ses imorgon! säger Olga, ägarinnan till ett av saluhallens oststånd, till en äldre man i prydlig blå skjorta och välputsade skor.
Hon gör yviga rörelser och berättar än en gång historien om sitt barnbarn, sin dotter som är gift med en rugbyspelare, som bor långt borta och så vidare.
Ett tiotal kunder väntar på sin tur framför ett stort urval av ostar, men här finns ingen brådska. Saluhallen blir en plats att berätta om sitt liv, utbyta artighetsfraser och prata om väder och vind.
I grönsaksståndet Chez Véronique står tre robusta damer i rutiga förkläden och plirar ut mot folksamlingen. Kön slingrar sig utmed backar av färggranna grönsaker.
– Jag köper ofta mina grönsaker här. Förutom bra kvalitet får man även tips på hur råvarorna ska tillagas och ofta en liten persiljekvist på köpet. Det får man aldrig på en stormarknad, säger Julie Sonier och räcker fram sin korg.
Nu är det hennes tur. Tomater, sallad, sparris, potatis och äpplen och så en bit pumpa som ska grillas i ugnen med en klick smör.