Kort efter att Milo Dahlmann lade till i Ystads småbåtshamn i torsdags gick
hon i land – för första gången på svensk mark sedan juli 2009 – och köpte
vad hon längtat efter mest i matväg: svenska hallon och riktig vispgrädde.
På väg tillbaka till båten gick hon på övergångsstället vid Sjömansgatan när
trafikljuset plötsligt slog om till rött.
– Jag småsprang över sista biten och sedan slog det mig. Att detta var första
gången på drygt två år som jag har behövt stressa med någonting.
För fjorton år sedan tvingades hon avbryta sitt försök att segla till
Antarktis. Denna gång stod lyckan henne bi, genom de ökända sjöområdena
”roaring forties” och ”screaming fifties”, genom Drakens sund hela vägen
till världens sydligaste kontinent.
– Det har gått bra. Inga riktiga stormar, bara lite kuling, säger hon och
klappar nätt på den nästan tio meter långa segelbåten, vars röda färg har
blekts avsevärt sedan den senast fotograferades i Ystads hamn.
Av de 25 fritidsbåtar som denna säsong lämnade den argentinska hamnen Ushuaia
för att segla till Antarktis så förliste tre stycken.
– Det är ju inte riskfritt att segla där jag har seglat. Man måste begripa och
ha stor respekt för de element som man kommer att möta. Det hade varit
korkat att segla i Antarktis ensam.
Även om hon seglat långa sträckor helt själv har Milo Dahlmann haft flera
vänner som har seglat etapper med henne under de två åren, däribland mellan
Sydamerika och Antarktis. När hon ska beskriva känslan av att nå sina
drömmars mål med sin egen båt famlar hon först efter orden.
– Det går ju inte att beskriva och göra det rättvisa. Å ena sidan är det
mäktig plats med krafter som du måste anpassa dig efter. Du är där verkligen
på Antarktis villkor och marginalerna är små. Å andra sidan är det en
otroligt känslig natur och miljö som mycket väl kan gå förlorad. Antarktis
är verkligen en plats av ytterligheter.
Milo Dahlmann blev också vittne till hur många andra av fritidsbåtarna, vissa
helt utan de besökstillstånd som krävs för att besöka kontinenten, dumpade
sitt avfall i havet eller på land.
– Om du slänger ett bananskal på en klippa i Antarktis och återvänder efter
tio år så ser bananskalet i det närmaste likadant ut, eftersom klimatet är
som ett kylskåp och torrt som i en öken. Inget bryts ner.
– Därför blev jag så otroligt förbannad när jag insåg att det i princip bara
var vi som höll oss till reglerna och inte skräpade ner. Om folk inte kan
följa ens de mest simpla regler, som att inte tömma ut sitt toalettavfall,
så riskerar det att leda till att fritidsbåtar förbjuds att besöka Antarktis
och så vill jag inte att det ska vara.
Hon berättar om solen som inte vill gå ner, om färgernas spel på hav och is,
om känslan att vara priviligerad.
– Jag har inte saknat något. Man hinner tänka mycket på livet samtidigt som
man lever mycket mer här och nu. Jag lyssnar till exempel inte på musik i
båten, för du är beroende av att vara närvarande. Att kunna höra ett helt
nytt ljud som kanske inte är något farligt alls, men som kan vara någonting
som håller på att gå sönder.
Hon sitter tyst en stund.
– Men jag har hunnit njuta av att vara i livet.
Som ett helt liv
Hur acklimatiserar man sig då efter en lång och livsomvälvande resa.
– Bra fråga. Känslan jag har är att jag har upplevt lika mycket på denna resa
som andra kanske gör under ett helt liv. Det kräver en mental omställning
som måste få lov att ta lite tid. Därför ska jag försöka skriva färdigt min
bok innan vardagen börjar igen.
Milo Dahlmann avseglade i helgen från Ystad mot hemstaden Stockholm.
– Det är nästan det häftigaste som jag kan ge folk när jag håller föredrag om
mina resor. Att jag kan säga att jag har tjänat ihop till det här äventyret
själv, som undersköterska och utan sponsorer. Då kan folk känna ”Kan hon så
kan jag”, och så är det. Pengarna kommer aldrig att kännas tillräckliga.
Därför är det viktigaste att sätta ett datum.