I Roms hjärta är Totti kung

... spårvagn nummer två från Piazza del Popolo, tillsammans med ultrasfans med Romahalsduken knuten runt höften och kärlekspar i Tottitröjor. Framme vid Piazza Mancini tätnar lämmeltåget. Gamla tanter med rödgula sjalar om halsen, barnfamiljer som har ställt bilen en bit bort, killar på moped.

Förväntansfulla steg på bron över Tibern, förbi matvagnar, tröjförsäljare, gubbar som säljer de små plaströren med kaffelikör som hör varje match till: "Caffè Borghetti! Caffè Borghetti!" På andra sidan floden ligger Olympiastadion, så stor och mäktig, som en hägring.



En av de roligaste och folkligaste sakerna man kan göra på en söndagseftermiddag i Rom är att gå och se fotboll.

Och när man har avverkat de stora turistattraktionerna går det också att upptäcka resten av staden genom fotbollen och dess historier.

En av mina favoritstadsdelar i Rom är Garbatella, som är helt annorlunda mot de storslagna antika palatsen och ruinerna inne i centrum. Många filmer har spelats in bland de pittoreska små husen, arbetarbostäder byggda på 1920-talet. Fasaderna och murarna i Garbatella är ofta gula och röda till AS Romas ära. På husväggarna flagnar fortfarande gigantiska och omsorgsfullt utförda målningar av lagkaptenen Francesco Totti och andra hjältar från ligavinsten för nio år sedan.

I Garbatella finns inga turister, men en slags småstadskänsla – rätt som det är när man promenerar på de små gatorna kan man stöta på en talangtävling på ett torg eller någon teaterperformance i ett gathörn.



Eller, som en majkväll när Roma Club Garbatella i bästa Cinema paradiso-anda satte upp en liten filmduk nedanför trappan upp från Piazza Triora. Medan det skymde kom folk och satte sig – mammor och pappor med små barn, en överförfriskad man som pratade alldeles för högt, ungdomar. Veteranerna satt på vita plaststolar utanför baren bredvid. Vi var där för att minnas Agostino di Bartolomei, Romas lagkapten på 80-talet som växte upp i Garbatella. 1984 var han med om den största tragedin i Romas historia: att förlora Europacupfinalen på hemmaplan, på straffar mot Liverpool. Säsongen därpå fick han lämna klubben som han älskade, och tio år efteråt, på samma datum som finalen hade gått, sköt han sig i hjärtat.

Han kände sig bortglömd, men folket framför filmduken mindes. På piazzan den där kvällen tittade vi på en dokumentär om Agostinos liv, och någon ringde upp hans son, som fick berätta medan telefonen trycktes mot en mikrofon.

Historier som Agostinos får liv på Roms gamla gator. På Cirkus Maximus där Roma firade sitt senaste ligaguld, eller på grusplanen vid Porta Metronia nedanför huset där Francesco Totti växte upp, kaptenen som har försakat chansen till triumfer i större klubbar för att få stanna i sitt Roma, och som personifierar Rom mer än någon annan – snäll, karismatisk och lagom rebellisk som han är.

Det finns förstås ett till lag i Rom. Lillasyster Lazios fans är betydligt färre och mindre bullriga. Varannan vecka är det de som fyller stadion.



Men få fotbollsupplevelser i Europa kan gå upp emot att sjunga Romas vackra klubbhymn på Olympiastadion, och ingen annan har en lagkapten som slår så snygga passningar eller betyder så mycket för en hel stad. Så, när man har tagit sig över bron över Tibern går man över den nötta svartvita mosaiken från fascisttiden, genom grindarna in på stadion och letar upp sin plats, lägger en tidning på stolen för att inte bli smutsig när man sätter sig. Speakern läser upp startelvorna. Sist vrålar han ut:

– Nummer tio, vår kapten, symbolen för vår stad! Francesco...

– TOTTI!, svarar publiken.

När spelarna går in börjar den gamla progglåten som Roma har gjort till sin skorra i högtalarna. Alla reser sig upp, håller upp sina halsdukar och sjunger. "Roma, Roma, Roma, core de 'sta città." Gåshuden knottrar sig.

Matchen är igång.